Praktisk teologi undersöker kyrkors och religiösa samfunds praxis och verksamhet, strukturer och läromässiga interaktionsrelationer i samhälleliga och historiska kontexter. Forskningens fokusområden är rätt och religion, religion och kommunikation samt pastoralteologi.
Rätt och religion innefattar bland annat religiösa samfunds egna rättssystem och rättsuppfattningar samt tolkning av dem, juridifiering av religiösa fenomen, deras politiska effekter och strukturer, religiösa samfunds relationer till samhället och till övernationella strukturer samt samfundens relationer till andra samfund. Den rättsliga interaktionen mellan individen och samfundet, religiösa institutioners ämbetsstrukturer och deras samfundsinterna och samhälleliga relationer och ställningar är exempel på andra centrala teman.
Religion och kommunikation innefattar religioners olika rituella, talkommunikativa, textuella, musikaliska, visuella och rumsmateriella former i det religiösa samfundets och det omgivande samhällets historiska och kulturella kontext. Forskningen fokuserar på kommunikationens former i olika religiösa samfund, mellan dem och inom dem samt på samhällskommunikation och journalism med inriktning på religioner. Kommunikationsformerna kan utgöras av exempelvis olika konstnärliga, kulturella och digitala företeelser eller företeelser på sociala medier.
Pastoralteologi är ett delområde inom praktisk teologi som undersöker erfarenheter av att möta individer eller grupper. Från den praktiska teologins traditionella forskningsobjekt inkluderar den forskning i själavård, diakoni, gudstjänstliv och spiritualitet. I den nyaste pastoralteologiska forskningen fokuserar man på ritualer, kroppslighet och kontext som en del av en upplevd religiositet. Forskningen utgår ofta från en förändring som individen eller gruppen upplevt och som startat en process där man söker förklaringar eller innebörder till det som hänt. När det gäller teoretiska utgångspunkter är ämnet tvärvetenskapligt.
Den senaste tiden har forskningsobjekten inom praktisk teologi utgjorts av exempelvis rätt och religion, relationerna mellan religiösa samfund och samhället bland annat ur helgonkultsynvinkel, religiösa samfunds förvaltning i relation till samhället, användningen av religiösa samfunds kultbyggnader, religiös bildkonst och filmkonst samt frågor om kommunikation och journalism som berör religion. Pastoralteologiska doktorsavhandlingar har behandlat existentiella reflektioner och sökande efter livets mening i samband med olika sjukdomar som ALS och cancer. Forskning pågår kring tematiken gifta par samt att möta dem som förlorat sina ungdomar och barn.
Kyrkosociologin kallas i angloamerikanska länder för religionssociologi (sociology of religion). Kyrkosociologin är ett ämne i gränsområdet mellan teologi och samhällsvetenskaper. Den har i uppgift att undersöka på vilket sätt förändringar i samhället påverkar religiösa rörelser, religiösa samfunds uppkomst och verksamhet samt religionsutövningen. Å andra sidan undersöker kyrkosociologin också hur religioner och samfund som upprätthåller dem påverkar samhället. Religiositet uppfattas mångsidigt inom kyrkosociologin. Begreppet omfattar andlighet, upplevelser av det heliga samt värderingar och hur de kommer till uttryck i attityder och handlingar – till exempel i frivilligverksamhet och i form av empati.
Trots namnet är kyrkosociologin inte begränsad till att undersöka enbart kyrkan och dess omedelbara omvärld. Det sociologiska i kyrkosociologin framträder förutom i det innehåll som undersöks även i begreppen och teorierna. De flesta begrepp och teorier kommer från samhällsvetenskaperna. I de flesta kyrkosociologiska undersökningar fokuserar analyserna på en av följande tre nivåer: 1) individer och möten med individer, 2) grupper, rörelser, samfund, team, 3) dynamiken i samhället och dess institutioner. Under de senaste åren har man inom kyrkosociologin forskat bland annat i finländarnas värderingar och attityder, samarbetet mellan diakoni och kommunernas socialservice, invandrarnas religiösa grupper, medkänsla och entusiasm inom arbetsgemenskaper samt i det finländska civilsamhället och frivilligverksamheten.
Religionspedagogik är vetenskaplig reflektion av religiös fostran och religionsundervisning. Inom ämnet undersöker man den värld och de företeelser som förekommer i fostran, undervisning och inlärning – till den del de berör religion – i samhället, kyrkan, religiösa samfund, skolan, hemmet eller andra institutioner eller grupper. Frågor kring världsåskådning samt hur religiös kunskap och attityder tillägnas och utvecklas hör till religionspedagogiken. Religionspedagogiken är en teologisk disciplin med starka kopplingar till pedagogik, psykologi, sociologi och samhällsvetenskaper.
Den religionspedagogiska forskningen är internationell och omfattande både när det gäller innehåll och när det gäller metoder. Inom den religionspedagogiska forskningen utreder man fundamentala frågor i fostran och undervisning. Ett viktigt delområde är forskning i religiös socialisering i hemmet och familjen. Forskningen i skolans religionsundervisning bildar ett starkt religionspedagogiskt forskningsområde, som även innefattar undersökning av religionsdidaktiska frågor. Religiös och moralisk utveckling är centrala religionspedagogiska delområden i Finland. Religionspedagogiken innebär inte enbart beskrivning av religiös fostran och religionsundervisning i praktiken, utan den har också i uppgift att skapa teorier och modeller för fostrings-, undervisnings- och lärandeprocesser.
Nedan listas personer som står i anställningsförhållande till avdelningen för praktisk teologi. Emeritis och stipendieforskare finner man med namn via universitetets personsökning och via forskningsportal.