Forskning som livlina för hotat språk

Det finlandssvenska teckenspråket är allvarligt hotat. Genom en ny forskningsinsats vill man skapa mer kunskap om det finlandssvenska teckenspråket och bidra till att revitalisera språket.

– Liksom alla andra språk i världen bär det finlandssvenska teckenspråket på en unik kultur, tradition och historia. Det är alltså ett unikt modersmål och känslospråk bland världens språk. Språket är en del av människans identitet och viktigt just därför, säger Maria Andersson-Koski.

Andersson-Koski är doktorand vid Humanistiska fakultetens finsk-ugriska och nordiska avdelning och forskar i revitaliseringsprocessen av det finlandssvenska teckenspråket. Från början av 2021 ansvarar Helsingfors och Jyväskylä universitet för forskningen i det finlandssvenska teckenspråket. Forskningen finansieras av Undervisnings- och kulturministeriet.

Med hjälp av mer kunskap blir det till exempel lättare att undervisa i språket i framtiden. Forskningen är därför ett viktigt steg i att stärka det finlandssvenska teckenspråket som i nuläget är allvarligt hotat – språket uppskattas endast ha omkring 100 döva språkbrukare i Finland.

Nyheten på finlandssvenskt teckenspråk.

Ungt forskningsområde

Den lingvistiska teckenspråksforskningen är överraskande ung ­– globalt inleddes den på 1960-talet och i Finland först på 1980-talet. På samma vis är det finlandssvenska teckenspråket rent officiellt också väldigt ungt, det var först efter det första forskningsprojektet i finlandssvenskt teckenspråk vid Finland dövas förbund 1998–2002 som det finlandssvenska teckenspråket kom att betraktas som ett eget språk och inte längre som en variant eller dialekt.

Anorna går ändå längre bak, närmare sagt till 1846 då Carl Oscar Malm grundade den första dövskolan i Finland. Malm, som själv var döv, hade fått sin utbildning i Sverige och då han undervisade i dövskolan använde han samma språk som han hade lärt sig i Sverige. På så sätt har både finskt och finlandssvenskt teckenspråk sina rötter i Sverige, trots att språken senare utvecklades i olika riktningar.

Släktskapsförhållanden i tecknade språk skiljer sig från talade språk, men enligt teckenspråksforskaren Karin Hoyer kan förhållandet mellan finskt, finlandssvenskt och svenskt teckenspråk jämföras med förhållandet mellan skandinaviska språk.

– Det finlandssvenska teckenspråket sägs ligga ”mitt emellan” svenskt och finskt teckenspråk och delar fler gemensamma tecken och uttryckssätt med svenskt teckenspråk än vad finskt teckenspråk gör, säger Andersson-Koski.

Uppenbara skillnader mellan svenskt och finlandssvenskt teckenspråk är bland annat olika tecken, olika handalfabet, sätt att visa siffror, språkens rytm och uttryckssätt.

Minoritet i dubbel bemärkelse

Det finlandssvenska teckenspråket har alltid befunnit sig i en utsatt position. Det finlandssvenska teckenspråket utgör en minoritet i dubbel bemärkelse i och med att språket både är en minoritet inom vårt lands teckenspråksgemenskap men också en minoritet inom Svenskfinland vilket gjort språket särskilt utsatt.

Den sista svenska dövskolan i Finland lades ner 1993. Efter att dövskolan stängde har döva barn i finlandssvenska familjer kunnat välja på att gå i finsk dövskola (och lära sig skriven finska), delta i svensk allmänundervisning med hjälp av tolk eller flytta till Sverige och övergå till svenskt teckenspråk. Då dövskolan stängdes försvann också en central språkmiljö för det finlandssvenska teckenspråket och bristen på en ”knutpunkt” mellan språkanvändare har skapat en splittring mellan generationer.

– Frågan är komplex eftersom det inte är helt entydigt vem som ska räknas som finlandssvensk teckenspråkig i dag, delvis därför att det finns en splittring mellan äldre och yngre generationers språkbruk. Yngre döva kan identifiera sig som finlandssvenskar kulturellt sett men har aldrig fått möjligheten att lära sig finlandssvenskt teckenspråk. Vem har då rätt att bestämma över identitet och tillhörighet?

Vem har makten över ett hotat språk?

I revitaliseringen av det finlandssvenska teckenspråket togs det första steget i början av 2000-talet då det finlandssvenska teckenspråket började betraktas som ett eget språk.

Senare har många små initiativ lett till större och ibland oväntade resultat. Språket klassades som allvarligt hotat enligt Unecos kriterier år 2013 vilket gav språket synlighet och ökade medvetenheten. Ett annat viktigt steg var teckenspråkslagen år 2015. Samma år inleddes också det första statligt finansierade utbildningsprojektet för att stärka språket.

Nu går revitaliseringsprocessen vidare och Maria Andersson-Koski hoppas att forskningen vid Helsingfors universitet ska kunna bidra till revitaliseringen bland annat genom att få fram ny information om språket och framförallt personerna som använder det.

– I mitt särintresse ligger hur språkanvändarna själva uppfattar revitalisering och språklig statusförändring. Jag hoppas få en djupare förståelse för finlandssvenska teckenspråkigas uppfattningar om sitt eget språk och om språklig revitalisering. I ett större perspektiv vill jag öppna upp för en diskussion om vem som egentligen har ansvar och makt över ett hotat språk.

Enligt henne finns det ingen universallösning för att revitalisera ett språk, utan varje språkgrupp är unik i sina styrkor och utmaningar.

Arbetet sker i samarbete med föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga r.f. och Finlands dövas förbund, som i år beviljats statlig finansiering för språkrevitalisering.