Error message

The system is currently in read-only mode. Any changes you make will not be saved!

Utan fältkurser har den nyutexaminerade miljöexperten inte nödvändigtvis den praktiska kunskap som behövs

Kan fältkurserna räddas, frågar marinbiolog Joanna Norkko.

Det är med ett visst rosa skimmer som jag tänker tillbaka på de fältkurser jag själv deltog i under mina studier i marinbiologi på 1990-talet. Det var veckor fyllda av intensivt arbete, mer eller mindre dygnet runt, tillsammans med studiekamrater, av vilka många blev vänner för livet. 

Fältkurserna har tyvärr blivit både färre och kortare, då universitetens resurser stadigt har krympt. En annan aspekt är att studenterna i stor utsträckning vill jobba hela sommaren, för att förtjäna pengar, och då helt enkelt inte anser sig ha tid att gå på kurs. Den här kombinationen av färre kurser och studenternas ändrade fokus har lett till en ond cirkel, där den nyutexaminerade kandidaten eller magistern i miljörelaterade vetenskaper inte nödvändigtvis har den praktiska kunskap som behövs för att framgångsrikt kunna bedriva forskning, genomföra myndighetsövervakning eller sköta uppdrag inom den privata sektorn.

En vanlig kommentar från studenterna är att det är under fältkurserna man verkligen lär sig något.

En vanlig kommentar från studenterna är att det är under fältkurserna man verkligen lär sig något. Man får planera och lägga upp egna experiment, göra provtagningar, analysera resultat, kanske misslyckas med rubbet och därefter fundera på varför det gick som det gick. Man lär sig garanterat mera än under en medelmåttlig föreläsningsserie. Framförallt kommer man ihåg vad man lärt sig, för det är kopplat till något konkret. Under fältkurserna får man även prova på sådant som man kanske inte stött på tidigare och många hittar sitt eget intresseområde, ofta som en liten överraskning. Vem hade trott små kräk som lever nedgrävda i leran kunde vara så spännande? 

Framför allt ger fältkurserna inspiration. Tyvärr har en stor del av exkursionerna till lite mera exotiska mål i stor utsträckning helt försvunnit från universitetens kursutbud. Så gott som alltid på grund av resursbrist. Mycket hänger nu på studenternas egen aktivitet; hitta praktikplats på forskningsstationer och andra institutioner, söka sej ut i världen och gå på kurser där de ännu ordnas.

Kan fältkurserna räddas? Kanske arbetsgivare i framtiden borde kräva mera praktiskt erfarenhet som en del av studierna, även av dem som utexamineras från universiteten?

Kolumnen har publicerats i tidningen Yliopisto Y/06/19.