Ulrika Rosendahl, arkeologi

För Ulrika Rosendahl verkade agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten som en säker fortsättning på bildningsvägen. Hon hade hunnit studera lantbruk i ett år och är dessutom uppväxt på en lantgård. Sist och slutligen var det ändå historieämnena som drog det längsta strået. Hon sökte och kom in på historian, men bytte nästan genast huvudämne till arkeologi.

– Arkeologin var från första början min målsättning. Jag kände att det var lättare att först komma in och studera historia på svenska för att sedan byta till arkeologi, så jag satsade på det. Det var ett rent taktiskt val.

I arkeologi och historia intresserade sig Rosendahl för olika sätt att leva och hur samhället fungerar.

– Jag ville lära mig hur världen förr i tiden fungerade, förstå den och undersöka den som ett intressant fenomen.

Samma tjusning för det förflutna har fortsatt till denna dag. När Rosendahl kom till universitetet visste hon inte just alls hurdana arbetsuppgifter som historia eller arkeologi förberedde inför. Huvudsaken var att arbetet skulle vara intressant och något som hon själv brann för.

– Jag tror att det var någon slags forskaraktig karriär som jag tänkte mig. I arkeologin var jag inte så intresserad av det naturvetenskapliga, utan mer av den humanistiska sidan av det hela, även om båda naturligtvis är väldigt viktiga.

Kanske det var just den humanistiska inriktningen som ledde Rosendahl in på museibranschen. Under studietiden deltog hon bland annat på utgrävningar som arrangerades av Esbo stadsmuseum och Museiverket. En av dessa var de små utgrävningarna i Bemböle som leddes av Esbo stadsmuseum.

– Efter att jag första gången deltagit i en utgrävning förstod jag att fråga efter arbete på utgrävningar direkt av olika instanser. På så sätt fick jag foten mellan dörren. Efter att jag fick min examen hade jag tur då Esbo stadsmuseum lediganslog en museilektors tjänst. Jag sökte och fick den, till min lycka.

Arbetet som museilektor har fört med sig också mycket annat än man kanske tänker sig som traditionellt arkeologarbete.

– Under samma dag kunde jag sitta och uppdatera nätsidor, ta emot fornfynd och delta i planeringen av en utställning eller ett evenemang. Mina studier hade egentligen inte behandlat kommunikation just alls, men i en stor organisation är det lätt att lära sig vid sidan om de egna arbetsuppgifterna.

Som bäst håller Rosendahl på att färdigställa sin doktorsavhandling om den medeltida bybebyggelsen i Nyland. Hon arbetar ännu en kort tid vid Esbo stadsmuseum tills hon tar över som intendent för Lovisa stadsmuseum. Utöver allt detta har hon dessutom tid att sköta om familjens gård i Lovisa. Fast de kan kännas väldigt olika har Rosendahl haft mycket nytta av sina många yrken.

– Då man vet hur landsbygden och en lantgård fungerar i dagens lägen, kan man också lättare få grepp om verksamheten på lantgårdar i det förflutna.

Rosendahl råder blivande arkeologer att tänka relativt brett på arbetslivet.

– Arbetslivet kräver många andra färdigheter än kunskap om en viss tidsperiod. Språk, växelverkan och kommunikation är färdigheter som behövs överallt. Själv har jag haft väldigt mycket nytta av till exempel svenska språket både i arbetslivet och när det kommer till doktorsavhandlingen. Arkeologi är roligt och intressant, men man klarar sig inte nödvändigtvis med bara det.

I många fall är det också så att de kontakter och nätverk som man skapat under studietiden bär frukt senare i livet. Rosendahl uppmanar kommande studerande att gå med i alla möjliga olika projekt, om man vill gå vidare i branschen.

– Under studietiden var vi ett gäng som var intresserade av medeltida arkeologi. Vi arrangerade tillsammans olika utgrävningsprojekt: kartlagde platser, sökte tillstånd, grävde och skrev rapporterna. Givetvis hade vi alltid någon utexaminerad arkeolog som övervakade, men huvudsakligen arrangerade vi allting med studentmedel. Det var lärorikt och spännande.

Ulrika Rosendahl, kuva Tero Juutilainen

Text och foto: Tero Juutilainen