ips-celler

Nuförtiden kan forskare omprogrammera celler som isolerats från en vuxen människas vävnader att vända tillbaka i utvecklingen till celler som påminner om embryonala stamceller. Dessa celler kallas för inducerade pluripotenta stamceller, iPS-celler. 

Celler som omprogrammerats till stamceller från specialiserade celler kallas för inducerade pluripotenta stamceller, iPS-celler. Omprogrammering av till exempel hudceller eller blodceller till iPS-celler innebär att man konstgjort aktiverar de gener som styr cellernas pluripotens. Genom att i laboratoriet föra in de behövda genreglerarna i celler (till exempel i fibroblaster) förändras cellerna genom en ­­mångfacetterad process till iPS-celler.

År 2006 visades att om man uttrycker (engl. express) fyra genreglerande proteiner (de s.k. Yamanaka faktorerna) i specialiserade celler från möss räcker det för att omprogrammera cellerna till iPS-celler. Redan ett år senare producerades redan iPS-celler från människoceller. Efter detta har iPS-tekniken blivit allt mera effektiv och år 2018 visade en finsk forskningsgrupp för första gången att hudceller kan omvandlas till iPS-celler genom att aktivera endast de omprogrammeringsfaktorer som finns naturligt i cellernas DNA.

 

Precis som embryonala stamceller kan också iPS-celler differentieras i laboratoriet till celler som nära påminner om vävnadernas specialiserade celler. I motsats till embryonala stamceller, kan iPS-celler i teorin produceras från alla människor rätt enkelt. Därför har iPS-celler som härstammar från patienter blivit ett viktigt verktyg för forskning om många sjukdomar. Det är sällan möjligt att isolera och expandera tillräckligt med specialiserade vävnadsceller från patienter. Men om hudceller från patienter omprogrammeras till iPS-celler och vidare differentieras till specialiserade celler som är relevanta för sjukdomen som undersöks, till exempel till nervceller, kan forskare mera detaljerat utreda sjukdomsmekanismerna. Genom att använda cellbanker som härstammar från noggrant utvalda patienters celler kan man undersöka hur riskgener påverkar sjukdomen och till och med testa olika läkemedelsbehandlingar på celler före kliniska tester.