Årets Alumn

Årets Alumn är en positiv ambassadör för Helsingfors universitet. Till uppgiften utses årligen en person som med sin verksamhet har stött principerna vid Helsingfors universitet, främjat uppskattningen av akademisk utbildning samt lyft den akademiska Helsingfors andan. Följande personer har tidigare axlat Alumnmanteln.

Tillbaka till Alumnföreningens framsida =>

Cargotecs styrelseordförande, historiker FD Ilkka Herlin är Årets Alumn 2020.

Alumnföreningen vid Helsingfors universitet har valt FD Ilkka Herlin, styrelseordförande för Cargotec och miljöpåverkare till Årets Alumn 2020.

”Vi måste frångå de stora strukturerna som vi själva har skapat till att i stället existera i harmoni med naturen. Teknologin måste anpassas för att den ska kunna vara en del av det naturliga systemet. Den moderna kulturens stora misstag är att den försökt kontrollera naturens gång uppifrån”, säger Herlin.

Som årets alumn kommer Herlin åtminstone att prata om hur brådskande det är att bekämpa både klimatförändringen och det faktum att biodiversiteten minskar. På sin egen gård Qvidja i Pargas experimenterar Herlin med ett slags jord-och skogsbruk som ska öka biodiversiteten och binder koldioxid från luften till jorden istället för att vara en källa till kol.

Herlin har gjort insatser för att skydda Östersjön sedan början av 1990-talet. Arbetet har gett upphov till Baltic Sea Action Group (BSAG), Soilfood oy, ett regenerativt återvinningsföretag och Q Power, ett företag för förnybar energi.

Huvudfokuset för Herlins forskarkarriär har legat inom vetenskapens och teknologins historia, och att sträva till att förstå hur de stora systemen fungerar. Herlin har varit involverad i många uppstartsföretag och ekologiska innovationer. Vad är receptet för innovation?

”Det viktiga är att grundforskningen inte redan på förhand har som mål förvandlas till innovation. Allt det som jag själv varit involverad i har vuxit fram ur det bästa av kompromisslös grundforskning och marginalämnen, som först senare kombinerats med ett lösningsorienterat tänkande.”

AlumnForum Årets Alumn 2020

Tänk om vi kan gå från ett destruktivt till ett konstruktivt förhållande med naturen? Leva i harmoni som en del av naturen?
Onsdagen 8.4.2020 kl 16.30
Plats: Tankehörnan, Universitetsgatan 4

En intelligent optimist

Årets alumn, utrikeskorrespondent Heikki Aittokoski, anser att man borde förhålla sig på ett positivt sätt till världen och framtiden och inte bara fokusera på problem.

 “Det är ju som ett skämt att man först läser politisk historia vid Statsvetenskapliga fakulteten, får ett jobb på Helsingin Sanomat, och aldrig blir färdig.” – Heikki Aittokoski

När Heikki Aittokoski läste till inträdesprovet i politisk historia våren 1990 hade socialismen nyligen kollapsat i Östeuropa.

När han sedan hösten 1991 inledde sina studier efter ett år i armén, föll Sovjetunionen samman bit för bit.

– Jag vet inte om andan i ämnesföreningen då var högerorienterad, men vänsterorienterad var den i alla fall inte. På den tiden handlade det mycket om politisk frigörelse och uppgörelse med finlandiseringen, säger Aittokoski.

Han bestämde sig för att läsa politisk historia tack vare att han under sin skoltid i Gröndal i Esbo fick njuta av “förträffliga historielärares berättelser”.

– Historia var för mig en serie levande men sanna berättelser. Hur stor del av berättelserna som var sanna är självfallet oklart, men det förstod jag inte som barn utan läste bara allt kritiklöst och trodde på det jag läste.

Under sin abivår drömde Aittokoski också om en karriär som journalist. Han köpte Tammerfors universitets urvalsprovslitteratur för informationslära från Akademiska bokhandeln, satte sig i ett café på Esplanaden och började bläddra i Uutisoppikirja skriven av Bruun, Koskimies och Tervonen.

– Det var ofattbart teoretiskt trams. Jag tänkte att sådant här tänker jag inte läsa, jag börjar hellre på Statsvetenskapliga fakulteten i Helsingfors.

Även den politiska historian blev ändå i de fördjupade studierna alldeles för teoretisk och för långt från det levande livets historia för Aittokoskis smak, och studierna blev på hälft. Aittokoski föredrog att börja jobba på Helsingin Sanomat, där man inte frågade efter någon examen. 

– Det är ju som ett skämt att man läser politisk historia vid Statsvetenskapliga fakulteten, får ett jobb på Helsingin Sanomat, och aldrig blir färdig. 

Aittokoskis bästa vän Marko Junkkari, ledarskribent och långvarig chef för politikredaktionen, gjorde precis på det sättet. Från samma kompisgäng som studerade politisk historia hamnade också två andra på Helsingin Sanomat: Kaius Niemi som är tidningens nuvarande chefredaktör och Jaakko Lyytinen som bland annat har lett kulturredaktionen.

För Aittokoski kretsade studielivet i stor utsträckning kring ämnesföreningstidningen Poleemi.

– I tidningen fanns mycket sådant pojkaktigt humorinnehåll om sprit och sex gjort med en studentikos attityd som jag efterklokt skulle ha kunnat skippa.

Till exempel i temanumret Seksuaalisuuden historia (‘sexualitetens historia’) skrev vi med lätt penna en artikel om masturbationens historia. Som anslutande artikel intervjuade Junkkari en studerande vid namn “Heka A.” om dennes egna masturbationserfarenheter. På bilden har Heka A. en svart balk över ögonen för att förhindra igenkännande, men den hade avsiktligt fått glida ner från ögonen. 

Samtidigt skev Aittokoski och de andra mycket ambitiösa och seriösa artiklar till exempel om det finska inbördeskriget och finlandiseringen.   

Kompisarna fick intervjua bland annat historiker Heikki Ylikangas, författare Antti Tuuri och Sirkka Hämäläinen som var chefdirektör vid Finlands Bank. De intervjuade Hämäläinen i Finlands Banks praktfulla lokaler om hennes position som ordförande i Risto Ryti-sällskapet, som man efter Sovjetunionens fall hade vågat grunda.

– De tog oss på allvar och berättade om sina synpunkter, trots att vi bara var 20-åriga slynglar, det respekterar jag.

Gänget studerande gjorde saker med glimten i ögat, men samtidigt ambitiöst. Diskussionerna var på samma gång avslappnade men ändå intellektuellt kompromisslösa.

– Eftersom jag själv kom från Esbos skogar och hade en medelklassbakgrund som inte var akademisk var det bästa med universitetet den stimulerande atmosfären och det enorma antalet hjärnor.

Aittokoski minns studielivet i början av 1990-talet i ämnesföreningen Polho för studerande i politisk historia som avslappnat och informellt. Därför blev han överraskad då han i början av 2010-talet var gäst på Polhos årsfest.

– Verksamheten var formell, och man följde etiketten mycket noga. Man hade gått tillbaka till någon mycket konservativ tradition. Kontrasten mot mina egna minnen var stor.

Aittokoski anser att den kännedom om politisk historia han fick från universitetet har hjälpt honom mycket i arbetet som samtidsinriktad journalist. Han var speciellt entusiastisk över den ism-kurs han gick i början av sina studier, som grundligt behandlade ideologiinriktningar från fascism till liberalism.

Våren 1994, då han hade studerat lite längre, sökte han till Statsvetenskapliga fakultetens specialistutbildningsprogram där man ordnade krävande undervisning i små grupper, bland annat ekonomen Pekka Sutelas seminarium om Rysslands utveckling efter Sovjetunionens fall.

På en annan specialkurs inom samma studiehelhet kodade Aittokoski en hemsida åt sig själv – något som 1994 verkligen innebar att vara avantgardistisk inom teknologin.

– Jag gjorde hemsidan med glimten i ögat. Jag skrev att jag hade filateli som hobby, fast det inte alls var sant, berättar Aittokoski.

– Då fattade jag inte att om man en gång lägger upp något på nätet kan det finnas där för evigt. Lyckligtvis torde den där sidan nog vara försvunnen på riktigt.

Studiehelheterna började i det här skedet att avgränsa sig från den verkliga historian, och tack vare sina tidningsurklipp från Poleemi fick Aittokoski läsåret 1994–1995 jobb som journalist på Ylioppilaslehti och i samma veva sommarjobb på Helsingin Sanomats kulturredaktion 1995.

Arbetsgivaren ville förlänga avtalet fram till jul, och Aittokoski samtyckte. Efter det återvände han till universitetet vid sidan av inhoppen på Helsingin Sanomat, men han tog inte studierna på speciellt stort allvar. Journalismen motiverade mer än fördjupade studier.

– Det var nog också en mentalitet som kom av att vara ung under lågkonjunkturen; man vågade inte säga nej till ett jobberbjudande från Helsingin Sanomat.

– Bara några år tidigare, under de värsta lågkonjunkturåren, när marken devalverades och arbetslösheten ökade explosionsartat, satt vi i Porthanias café på långa luncher och funderade på allvar om vi överhuvudtaget någonsin skulle få jobb, minst av allt i den egna branschen. 

På Helsingin Sanomat flyttade Aittokoski snart över till utrikesredaktionen. Han blev korrespondent i Berlin 1998 då han bara var 27, och när han efter tre år kom tillbaka till hemmaredaktionen befordrades han till utrikesredaktionens biträdande chef 2002 och chef 2007.

Det verkade som om han klättrade på karriärstegen med god fart, men 2012 valde Aittokoski själv att gå tillbaka till arbetet som journalist. Varför?

– Tio år som chef lärde mig mycket om andra människor och om mig själv. Det var ändå mentalt tungt, i utrikesredaktionen fanns fortfarande på den tiden 25 personer att leda. Som chef hann jag nästan inte skriva alls, och det var för skrivandet jag sökte mig till den här branschen.

Utmärkande för Aittokoskis stil är att det finns en vision i det han skriver. Också standardnyheter börjar likna en kolumn eller analys till stilen.

– Det känns som ett naturligt sätt att skriva, och det har tilltagit med åldern. I fyrtioårsåldern började jag ha mycket erfarenhet och kunnande. Det torde också vara nyttigt för läsaren att journalister inte bara rapporterar om världen utan med hjälp av tolkningar försöker ge den rim och reson.

Aittokoski får mycket läsarrespons, och i den nuvarande desinformationens tidsålder önskar många sig en journalism som förklarar och fördjupar.

Det är något som också uppskattas på tidningen. Helsingin Sanomat är en exceptionell akademisk arbetsplats i det avseendet att många när de blir äldre går tillbaka från chefsbefattningar till jobbet som journalist, och dessa förflyttningar “neråt” anses vara något rentav aktningsvärt.

– Själv är jag nog blind för hur annorlunda det är eftersom jag egentligen aldrig har jobbat någon annanstans.

Aittokoski har förverkligat sina visioner också genom att skriva fyra fackböcker som försöker förstå världen och Europas nutida utveckling. Under åren 2014–2017 fick han i ett stadigt flöde priser och blev nominerad till priser för sina böcker och sitt arbete som journalist. De viktigaste var journalistpriset som delas ut av Suomen Kuvalehti och Informationsspridningens statspris.

Personligen tycker han att det mest omvälvande priset var när han 1979 vann en skrivtävling för elever i tredje klass, Lasten vuoden kirjoituskilpailu. Han skrev om den indiska gatpojken Pedro, som klarade många utmaningar genom att vara positiv och kvicktänkt.

– Pedro är ju inget indiskt namn, men det kunde de ha överseende med då jag bara var nio år gammal.

Optimismen har också varit ett stöd för Aittokoski i hans karriär. Avvikande från den gängse uppfattningen i sin yrkeskår ser han mot framtiden med tillförsikt.

– Man borde inte närma sig världen probleminriktat, utan också på ett positivt sätt, utan att vara naiv. Det för vår tid typiska sättet att observera nuet och framtiden dystopibetonat och att inte se möjligheter stör mig.

– Att vara pessimistisk och förhålla sig cyniskt till världen omkring sig anses vara ett tecken på intelligens. Enligt min uppfattning har det ingenting med intelligens att göra. För en stor del av världens befolkning är livet mycket bättre än det var för deras mor- och farföräldrar.

Det förargar Aittokoski att han under de senaste åren i tidningarna har läst intervjuer där många påverkare i det finländska kulturlivet konstaterat att det finländska välfärdssamhället håller på att förstöras.

– De är grundlösa uttalanden, utan att oron motiveras med hjälp av konkreta fakta. Sådana lösa kommentarer stör mig väldigt mycket.

Under 2018 arbetade Aittokoski som Helsingin Sanomats korrespondent i framtidsfrågor, och hade Sanomatalo som sin stationeringsort men reste mycket runt världen och fördjupade sig i mänsklighetens framtida utmaningar och möjligheter.

– Jag har traditionellt varit långsam när det gäller att ta till mig teknologi, men det jobbet tvingade mig att fördjupa mig i teknik. Det är en fascinerande värld. Jag har respekt för ingenjörskunnandet och jag tror att det också i framtiden kan förbättra livet för hela planetens invånare.

Aittokoski är ändå en så tvättäkta statsvetare att han när han skriver om teknik inte kan låta bli att fundera på moral och koppla idéhistoriska dimensioner till frågan. Till exempel ett yttrande av den amerikanska teknikhistorikern Melvin Kranzberg tilltalar honom: “Teknologin är varken god eller ond; ej heller är den neutral.”

Aittokoski blev glad när Alumnföreningens styrelse bad honom bli Årets alumn, men samtidigt sa han genast att han aldrig fått någon examen – med artiga ordval och på ett sådant sätt att alla parter lätt skulle ha kunnat backa ur.

För föreningen är det ändå inget problem att han inte blivit färdig. För tio år sedan bestämde man att alla som har fått studierätt, forskningstillstånd eller en arbetsplats vid Helsingfors universitet är en alumn. Anledningen till detta är att det till exempel bland de kvinnor som studerade på 1960- och 1970-talet var många som avbröt studierna för att bli hemma och sköta sina barn. Det skulle vara orimligt att lämna dem utanför alumnverksamheten, och det samma gäller för dem som blev tvungna att lämna skolbänken och börja jobba.

“Jag är mycket glad över denna vidsynthet. Det finns många av oss utan examen”, säger Aittokoski.

“Det är trevligt att som alumn återvända till universitetets korridorer, men samtidigt gör sig tanken påmind att jag kanske ändå borde ha skrivit gradun.”

FAKTA

Årets alumn

* Heikki Aittokoski föddes i Jyväskylä i november 1970.

* Utrikeskorrespondent på Helsingin Sanomat och fackboksförfattare.

* Studerade politisk historia vid Helsingfors universitet på 1990-talet. Studierna blev på hälft.

* Arbetat på Helsingin Sanomat sedan 1995, först vid kulturredaktionen och sedan vid utrikesredaktionen. Korrespondent i Berlin 1998–2001, korrespondent i Bryssel 2006 och korrespondent i framtidsfrågor (tulevaisuuskirjeenvaihtaja) 2018. Biträdande chef för utrikesredaktionen 2002–2007 och chef 2007–2012.

* Har skrivit fyra fackböcker:
- Lihavan kotkan maa – Reportaasi Berliinin tasavallasta (WSOY, 1999)
- Eurooppaan raiteelta 4 – Junamatka entisen rautaesiripun halki (WSOY, 2004)
- Narrien laiva – Matka pieleen menneessä maailmassa (HS Kirjat, 2013)
- Kuolemantanssi – Askeleita nationalismin Euroopassa. (HS Kirjat 2016)

* Erhållit många priser och nominerats till många. De viktigaste är journalistpriset som delas ut av Suomen Kuvalehti (2014) och Informationsspridningens statspris (2017).

* Tre barn. Födda 1998, 2003 och 2005.

* Gillar att simma, att jogga, att läsa böcker och att sköta trädgården.