I min avhandling ställer jag som central fråga: hur ser den interkulturella pedagogiken ut i lärarutbildningar och på fältet i Finland? Är den konservativ, liberal, kritisk, eller något där emellan? Mycket forskning visar att just mångkulturalitet är ett flytande begrepp som ofta ingår en diskurs där någon görs till den Andre, ofta den icke-västerländska, icke-vita, icke-kristna, icke-medelklassaren. Mångkultur används om de andra, invandrarna, och kultur och etnicitet görs till något som andra har, medan vi själva utgör den tillsynes neutrala normen. Med detta som utgångspunkt blir också det som görs i den interkulturella pedagogikens namn, om än välmenande, lätt andrafierande, då fokus sätts på att förstå de andras kultur eller sätt att lära sig. Att själva skolan och dess styrdokument kan vara med och skapa denna underordning av de som avviker från normen, hamnar då i bakgrunden. Inom det som kallas kritisk interkulturell pedagogik (eng. critical multicultural education) vill forskare flytta uppmärksamheten till praktiker som verkligen skapar förändring i samhället, som lyfter upp orättvisor och dekonstruerar hegemonier.
Att möta de mångkulturella andra eller att förändra orättvisor
I vår studie (Hummelstedt-Djedou, Zilliacus & Holm 2018) har vi sett på diskurserna kring interkulturell pedagogik i de finländska lärarutbildningarnas styrdokument, framför allt kursbeskrivningar. Det visade sig, att då mångkultur (fi. monikulttuurisuus) används är det till stor del i en konservativ diskurs om de andra, invandrareleverna, som lärare behöver lära sig att undervisa, och som medför utmaningar. Detta påminner om diskurser i grundskolans äldre läroplaner om hur mångkulturen kommer utifrån. Mångfald däremot, används ofta i en liberal diskurs där mångfalden ska ses som en rikedom och uppmärksammas i undervisningen. Här ses inte den Andre längre som ett problem, men viss essentialisering av olikheter förekommer, och hegemonin och uppdelningen i ”vi och dem” utmanas egentligen inte. Om vi hade avgränsat studien till dessa två begrepp, hade det sett ut som om lärarutbildningarna inte fokuserar särskilt mycket på social rättvisa. De kritiska diskurserna är visserligen i minoritet i kursbeskrivningarna, men de finns där – dock inte med samma begrepp som i de konservativa och liberala diskurserna. Då det står att kursen tar upp samhälleliga strukturer, funderar på lärarens ansvar att förändra världen o.s.v., används allt från social rättvisa, jämlikhet, jämställdhet, till olika kategorier centrala för social rättvisa så som genus, sexualitet, etnicitet, klass. Detta är hoppingivande!
Eftertanke behövs kring begreppen och deras implikationer
Resultaten fungerar ändå som en påminnelse om att det inte finns någon quick-fix för att förändra orättvisor. Det räcker inte med att peta in ”mångkultur” eller ”mångfald” någonstans för att vara i tiden. Tvärtom behöver vi vara reflexiva i hur vi använder dem, vem vi syftar på att är mångkulturell och vad vår egen position är. Lärarutbildningens policydokument och kurser behöver också vara i linje med grundskolans läroplans syn på mångfald som något vi alla tillhör, och inte släpa efter. Som en del av lärarutbildningen hoppas jag kunna öppna ögonen för dessa perspektiv och bjuda in till ständiga diskussioner om vad vi vill att ska stå i våra styrdokument gällande mångfald och social rättvisa, vad vi menar med det, och som nästa steg: vad vi gör med det som står där.
Läs vår artikel: Diverging discourses on multicultural education in Finnish teacher education programme policies: implications for teaching