Meningslösa straffavgifter från biblioteket, försvunna vantar, telefonräkningar i kuvert från indrivningsbolag. Allt detta är välbekant för mindre pedantiska vardagshjältar.
Författaren Juha Itkonen känner igen sig. Han säger sig vara en generalist, en alltiallo som intresserar sig för de större sammanhangen. I sina böcker skapar Itkonen däremot världar med tämligen detaljerade beskrivningar.
– När jag skriver har jag fokus på detaljer, men när det gäller andra saker är jag inte så värst noggrann. Jag gjorde precis en halvårsstädning i mitt arbetsrum, men innan dess drällde det av papper och kartonger i varje vrå.
Ibland händer det att en räkning glöms bort och ett indrivningsbolag med sina kravbrev tjänar pengar.
– Det handlar om smärre obetänksamhet som antagligen beror på att mina tankar är sysselsatta på annat håll.
Generalisten hittade sin plats
Generalisttendenserna spelade även in i att Itkonen efter sitt första studieår bytte från humanistiska till statsvetenskapliga fakulteten. Efter gymnasiet hade studier i finska och allmän litteraturvetenskap känts som en bra idé för den 19-åriga Itkonen som ville bli poet.
Det kom dock som en överraskning för honom att litteraturvetenskapen undersöker litteratur med vetenskapliga metoder.
– Jag hade sett framför mig att vi skulle läsa böcker, vilket jag trodde skulle leda till att jag blev författare.
Itkonens föräldrar, mamman som arbetade som laboratoriesköterska och pappan som var fastighetsmäklare, hade hamnat i sina yrken så som det var typiskt för deras generation, utan att ens ha gått på gymnasiet.
– Mitt ursprungliga val av bana vittnar antagligen framför allt om hur lite jag visste om universitetsvärlden. Jag tycker att det kravet på ungdomarna som finns än idag, att man måste hitta rätt redan på första försöket vad gäller studierna, är väldigt tufft.
Nyligen stod det att läsa i tidningen (Helsingin Sanomat 16.12.2019) att användningen av psykofarmaka plötsligt ökar i den traditionella studieåldern runt tjugo. Förmodligen är det så att pressen att lyckas ökar, och barndomsfamiljen finns inte där som stöd på samma sätt som innan.
Även Itkonen minns den tidiga studietiden som svår.
– Det handlade om flytten till en större stad och ensamheten hos en ung människa. Under min första studievår hamnade jag i en kris när jag insåg att jag trots allt inte skulle bli poet och att jag inte kunde fortsätta vid humanistiska fakulteten.
Som tur är gjorde militärtjänsten att Itkonen kunde ta ett sabbatsår, och därefter bytte han till den statsvetenskapliga fakulteten.
– I stället för att lägga fokus på detaljer öppnar de statsvetenskapliga studierna ett brett panorama över samhället. Där hamnade jag rätt efter en liten omväg.
Itkonen började arbeta som journalist redan efter två år av studier.
– Vid universitetet lär man sig åtminstone hur man kan ta reda på sammanhangen, om inte nödvändigtvis hur man behärskar dem. Ganska snabbt kände jag att jag ville skriva artiklar om betydelsefulla teman, vilket krävde efterforskningar på biblioteket. Mina kollegor hade annorlunda bakgrunder och därmed styrkor som kanske avvek från mina. De var till exempel riktigt duktiga på att ringa telefonsamtal, vilket jag inte var så bra på.
Tanken om en längre text började så småningom gro hos Itkonen, vilket resulterade i debutromanen Myöhempien aikojen pyhiä som gavs ut 2003. Tre år senare sa han upp sig från sitt jobb och blev fri författare.
Grundstudierna i litteratur har varit till nytta för att kunna skriva fiktion, medger Itkonen. De har bland annat hjälpt honom att klura ut olika berättarlösningar.
Kampen för läsandet
Itkonen har fyra barn. Att mysa med en kvällssaga tillsammans en är viktig rutin som han villa hålla fast vid. Det ingår i en daglig kamp för läskunnigheten.
Även om Finland anses vara ett jämlikt land, vet man att utbildningsnivå tenderar att gå i arv. Itkonen är framför allt bekymrad över de ökande skillnaderna i läsandet. Andelen svaga läsare har ökat. Bristande läskunnighet begränsar samtidigt en individs möjligheter i dagens arbetsliv som grundar sig på examina.
– Om läskunnigheten fortsätter att polariseras, kommer universitetet att bli en reell möjlighet för allt färre.
Hemförhållandena har en stor betydelse för skillnaderna i läsandet, men numera konkurrerar sociala medier och strömningstjänster om uppmärksamheten med böcker oavsett vem det gäller.
– Det blir genast svårare när barnen kommer i en ålder där sagostunderna upphör och det är tänkt att de ska läsa själva. Jag försöker precis hitta på metoder och incitament för att få även min 14-åriga förstfödda att läsa, ens då och då.