I en jättelik garderob på Danmarks Nationalmuseum i Köpenhamn hänger kostymerna i långa banor. En klänning som för tankarna till medeltiden dinglar strax intill en skjorta som berättar om livet i förhistorisk tid. Här är korgarna fyllda av svärd, rustningar, hjälmar. En dödskalle tittar fram i väntan på små, ivriga besökare. Föremålen är delar av museets pedagogik för de yngsta barnen. En pedagogik som bygger på berättande, sinnliga och kroppsliga erfarenheter. En pedagogik som i lekens form tar barnets vetgirighet och lärande på största allvar.
Besöket på Nationalmuseum är den avslutande aktiviteten under den studieresa för barnträdgårdslärare som Kommunförbundet, Stiftelsen Brita Maria Renlunds Minne och Svenska Kulturfonden ordnar i medlet av september 2018. Ett trettiotal personer från hela Svenskfinland deltar i resan; främst personal från daghem och förskolor, men även några lärarutbildare och barnkulturarbetare.
Under fyra dagar besöker vi en rad daghem och kulturinstitutioner i och omkring Köpenhamn. Vi lär oss mer om den danska småbarnspedagogikens uppbyggnad, vi studerar verksamhetskulturen på de olika daghemmen, vi synar lärmiljön. Vi samtalar med de danska kollegorna (som är utbildade som socialpedagoger) om allt från måltidens pedagogiska betydelse till normkritisk pedagogik. Vi lägger märke till likheter och skillnader i förhållningssätt och rutiner, fångar upp inspirerande exempel på allt från arkitektur och inredning till sätt att bemöta barn och föräldrar.
Möjligheter att skapa yttre och inre hållbarhet
Ett av de daghem vi besöker arbetar målmedvetet med hållbarhetsfrågor enligt Grön Flagg-programmet. Verksamheten bygger på att barn är aktiva i vardagssysslor och delaktiga i beslutsprocesser. Det betraktas som viktigt att de tar ansvar för sig själva, men också för varandra och för omgivningen. Daghemmet har en egen återvinningsverkstad där barnen arbetar i innovativa processer med returmaterial. Bakom de skapande aktiviteterna finns ett hållbarhetstänkande som genomsyrar daghemmets hela verksamhet. Barnens besök hos en biodlare i området har till exempel lett till ett kreativt projekt om bin, honung och binas roll i ekosystemet och på väggen hänger nu egenhändigt tillverkade ”bikupor” gjorda av återvunnet material. Det hela handlar i min tolkning om en pedagogisk grundsyn som vilar i John Deweys ”learning by doing” och där barnets egna erfarenheter utgör grunden för dess växande, utveckling och lärande.
På ett annat daghem förundrar vi oss över lugnet i ”voggestuerna” (avdelningarna för barn i åldern 1–3) och ”barnehaverna” (avdelningarna för barn i åldern 3–6). Vi drar paralleller mellan den avskalade miljön och den fina pedagogiska atmosfär som råder. Det visar sig att valet av färger och material i inredningen är en del av en medveten pedagogisk estetik där personalen ser miljön som Den Tredje Pedagogen. Färgerna ska bidra till lugn och fokus, möblerna är till stor del antingen återbruk i naturmaterial och ger en mångfald av känselintryck för små händer. Barnens egna skapelser ställs ut med omsorg om detaljerna – deras alster värderas högt och allt ska vara ”pent” (snyggt) upphängt. Även om antalet kvadratmetrar på daghemmet är litet, så är utrymmena använda på ett mycket genomtänkt sätt. Det finns en hörna för rollekar, en annan för läsning, en tredje för skapande arbete. Att allt arbete sker på specifika platser och i smågrupper bidrar säkert också till det rådande lugnet. Alla avdelningar på daghemmet tillbringar minst en dag i veckan, året om, i en koloniträdgård som ligger på cykelavstånd. Med cykelkärror tar man sig till trädgården för att så, odla och skörda, men också för att uppleva årstidernas växlingar och vara nära naturen. På daghemmet arbetar man normkritiskt i förhållande till bland annat kön. Hela personalen förväntas förhålla sig kritiskt medvetet till olika vardagliga normer och erbjuda alla barn möjligheter att utvecklas enligt sina egna behov och intressen, snarare än den omgivande kulturens stereotypa förväntningar.
Det normkritiska perspektivet följs upp under ett besök på Nikolaj Kunsthall. Här får vi gå i dialog med en utställning av den samhällskritiske graffitikonstnären HUSKMITTNAVN (signaturen betyder ”minns mitt namn”). Via konstverken utmanas våra vardagliga förhållningssätt och föreställningar. Som besökare är vi inte bara betraktare, utan aktörer i konstnärens universum. Vi tecknar skuggfigurer, vi viker tredimensionella konstverk av papper, vi imiterar väggmålningars kroppsuttryck och utmanas att fokusera den konstnärliga processen mera än produkten. I själva verket får vi oss alltså en grundlig lektion i hur interaktivt konstpedagogiskt arbete med yngre barn – och äldre vuxna – kan byggas upp.
En bra småbarnspedagogik, som kan bli ännu bättre
Till studieresans program hör också en kort visit i den finländske ambassadörens residens. Vi blir bjudna på kaffe med kaka och får både en presentation av ambassadens verksamhet och en visning av residensets konstskatt, som innehåller både danska guldåldersverk och sällan visade verk från Ateneums samlingar. Ambassadören Vesa Vasara öppnar också upp för ett perspektivskifte – genom våra studiebesök får vi inte bara med oss intryck av den danska dagvården, utan sprider kännedom om en av Finlands framgångsfaktorer: lika möjligheter till småbarnspedagogik för alla barn, oavsett bakgrund.
Som lektor i småbarnspedagogik känner jag igen en gång stolthet över den finländska utbildningen. Finländska lärare i småbarnspedagogik har en universitetsutbildning med gedigen kunskap om barns utveckling och lärande, med även ett djupt didaktiskt kunnande inom allt från språk och rörelse till skapande och litteracitet. Den finländska småbarnspedagogiken ställer barnet i centrum och bygger på alla barns rätt till delaktighet i en verksamhet där lek och lärande utgör en integrerad helhet, inte en dikotomi. I diskussionerna mellan deltagarna i studieresan återkommer vikten av att i större utsträckning dels synliggöra den egna professionalismen, dels slappna av och fokusera på närvaron och glädjen i samvaron med barnen.
Som lektor i småbarnspedagogik känner jag igen en gång stolthet över den finländska utbildningen.
I danskt ljus ter sig den finländska småbarnspedagogiken både ambitiös och reflekterad. Vi leker och lär. Vi vet vad vi gör. Vi kan vår sak. Men när jag landar i Finland är det ändå med bagaget fyllt av stimulerande tankar om den lärande gemenskapens och estetikens betydelse, om de konstbaserade och platsbaserade lärprocessernas potential inom småbarnspedagogiken. I mötet med andra sätt att Vara och Göra uppstår i bästa fall både en Bekräftelse och en Utmaning, och däremellan ett utrymme att växa, utvecklas och lära.