Tuomas Forsberg är professor i internationell politik och inleder sitt arbete som direktör för Helsingfors universitets forskarkollegium med ett leende på läpparna. Han återvänder till en bekant omgivning.
− Helsingfors universitet är mitt alma mater och under de senaste åren har jag haft nära kontakt i synnerhet med Alexanderinstitutet. Universitetet är alltså delvis redan bekant för mig inifrån.
Mycket har ändå förändrats under de tio år som Forsberg har arbetat på annat håll.
− Nu känns det lite lika som för ett barn som börjar skolan. Det blir många nya ansikten och mycket att lära sig, skrattar Forsberg.
Den nya direktören har en klar uppfattning om forskarkollegiet och dess roll vid universitetet.
− Det här är ett ställe där folk har tid att fokusera på att forska. Det finns också många möjligheter till internationella kontakter och nätverk inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga området.
Forsberg vill framhäva forskarkollegiets betydelse för en universitetsomspännande forskningsglädje och kultur med fokus på att lyckas. Här är inte stället ett egenvärde – det är människorna och gemenskapen som utgör kärnan.
En av de bärande idéerna i forskarkollegiets verksamhet är att forskare från många olika skeden i karriären deltar, allt från post-doc-forskare. Enligt Forsberg berikar det gemenskapen.
− Även om folk kommer till forskarkollegiet med sina egna separata projekt strävar vi efter att skapa en sådan grupp där forskarna förser sina kollegor med nya idéer och kontakter.
Forsberg vill inte att forskarkollegiet blir inåtvänt. Även om enheten i första hand finns där för forskare och dess viktigaste mission är att bedriva god forskning har forskarkollegiet mycket att ge till universitetet och hela samhället.
− Det snabba utbytet av forskare är förstås något som påverkar verksamhetens karaktär. Å andra sidan behöver ingen vara avundsjuk på någon annan på grund av mera forskningstid, för folk kommer och går. Huvudsaken är att alla får tid att koncentrera sig på forskning.
Mycket att analysera i relationen mellan Ryssland och väst
Forsberg är själv känd som expert på relationen mellan EU och Ryssland. Hur ser han på relationen just nu?
− Relationen är inte god, svarar Forsberg utan att tveka.
− Efter att krisen i Ukraina eskalerade har det hänt väldigt lite under de senaste tre fyra åren.
En stor fråga är hur länge situationen kan fortsätta så här.
− För att nå stora framsteg skulle det krävas inrikespolitiska förändringar på någondera sidan. Det största problemet är avsaknaden av förtroende. Trots att Angela Merkel och Vladimir Putin träffades och kan samarbeta till en viss grad är misstron stor på båda sidorna, bedömer Forsberg.
Han anser att Finland ligger nära mitten på skalan när det gäller hur EU-länderna förhåller sig till Ryssland. Vi är inte bland dem som motsätter sig Ryssland allra mest, men relationen hör inte heller till de allra närmaste.
− Vi strävar efter samarbete i synnerhet i sådana frågor som är viktiga för Finland. Jag anser att det är alldeles klokt att president Niinistö har velat upprätthålla dialogen med den ryska ledningen. En sådan strategi ökar det nationella svängrummet.
Trots att Forsbergs primära roll i hans nya arbete är att främja andra forskares arbete, saknar han inte idéer för egna projekt.
Just nu deltar Forsberg i ett akademiprojekt där man driver omfattande forskning kring den ryska kulturens olika delområden och hur Rysslandsbilden byggs upp och stärks med hjälp av bland annat konstpolitik, vetenskap och idrott.
I egenskap av forskare i internationell politik är Forsberg också intresserad av att forska i hur kalla kriget avslutades. En viktig bidragande orsak är att arkiven från den tiden nu har blivit tillgängliga.
− Det vore fascinerande att granska den tidens brytningsskeden och hurdana politiska val som fattades då utgående från den information som fanns.
Ett upplägg som grundar sig på historiskt material skulle enligt Forsberg i bästa fall kunna kasta ljus över bland annat orsakerna till den problematiska relationen mellan Ryssland och väst.
− Hur Ryssland behandlades i början av 1990-talet spelar säkert en roll. Om man i framtiden vill förbättra de världspolitiska relationerna är det värt att bedöma om vi borde lära oss något av det som skedde efter kalla kriget.
− I världshistorien får även små beslut ofta stora strukturella konsekvenser, konstaterar Forsberg.