Årets utgrävning gäller lämningarna efter en tysk militärbas och ett fångläger nära landsvägen mellan Enare och Kaamanen, i skogen mellan en väg och en myr. Vid första anblicken ser skogen ut som en alldeles vanlig tallskog. Här och där går det ändå att urskilja låga splitterskydd som slingrar sig i sicksack.
Frivilliga som deltar i de publika utgrävningarna har grävt fram delar av ett splitterskydd. I närheten gräver andra ut en avfallsgrop. Det vimlar av folk: forskare, frivilliga, journalister och nyfikna förbipasserande. Alla är välkomna. Också två studenter från Helsingfors universitet deltar i utgrävningarna.
Mätningar och modellering
Bland träden skymtar en röd jacka. Det är arkeologistuderanden Annukka Debenjak. Hon jobbar inte med att gräva, utan rör sig i skogen och gör mätningar.
– Jag använder en takymeter och gör en karta över vad som har funnits på området. Var förvarades fångarna, var fanns vakterna, avträdena och var fanns avfallsgroparna, arkeologens skattkammare?
Tyvärr försvåras mätningsarbetet av att det inte finns internetförbindelse på utgrävningsområdet. Det krävs internet för att kunna använda en GPS-apparat som skulle ge centimeterprecision. Nu görs arbetet med takymeter, sakta men säkert.
– Jag gör också tredimensionella modeller av utgrävningsobjekten. I början var det en utmaning att använda en främmande kamera men nu går det bra. 3D-modellerna har haft stort genomslag inom arkeologin, för det går enkelt och snabbt att göra dem, berättar Debenjak.
Det är inte första gången Annukka Debenjak deltar i en arkeologisk utgrävning, men den här gången är annorlunda, säger hon.
– Stämningen är väldigt trevlig här, dagsschemat är lugnt och folk har också en avslappnad inställning till själva grävarbetet. Vi funderar över saker tillsammans. Det är viktigt att det blir en positiv upplevelse att vara med och att alla har roligt. Jag blev genast eld och lågor när man bad mig delta, för det här är ett unikt tillfälle, säger Annukka Debenjak. Precis som de andra arkeologerna verkar hon vara immun mot myggsvärmarna.
En expert på sociala medier
För Mirkka Hekkurainen som studerar etnologi är det andra gången hon deltar i utgrävningarna.
– Jag hade en himla tur. Jag var lite försenad med starten på graduseminariet och de andra hade redan valt sina teman. Det enda som fanns kvar var ett tema inom ramen för projektet ”Lapplands mörka kulturarv” och jag nappade på direkt. Jag kunde inte förstå att ämnet ännu var ledigt. Jag fick åka till Lappland och delta i arkeologiska utgrävningar tillsammans med riktiga forskare, berättar Mirkka Hekkurainen.
På utgrävningarna bedriver Hekkurainen deltagande etnografi. Hon intervjuar de frivilliga deltagarna och utomstående besökare. Bland annat frågar hon de frivilliga hur de fick information om de publika utgrävningarna och vad kulturarvsarbete betyder för dem.
– Jag hänger vid groparna med min bandspelare och pratar med alla. Jag tömmer hinkar och gör annat som behöver göras, men jag deltar inte i grävarbetet.
Under veckorna på området är sociala medier Mirkka Hekkurainens huvuduppgift. Hon producerar innehåll för sociala medier, Twitter, Instagram och Facebook. Samtidigt reflekterar hon som en del av sin undersökning över hur man skulle kunna locka allmänheten att delta i forskningsprojekt av den här typen och i kulturarvsarbetet. Målet är att ta fram verktyg för framtida etnologer.
Första sommaren närmade sig Hekkurainen utgrävningarna som etnolog, utan någon tidigare erfarenhet av eller förhandskunskaper om arkeologiska utgrävningar. Hon ville ha en likadan första upplevelse som hennes forskningsobjekt, de frivilliga deltagarna som hon undersöker. Det fick hon. Men hennes intresse för arkeologi väcktes i så hög grad att hon på vintern gick tre grundkurser i arkeologi.
– Jag ville förstå vad det handlade om och lära mig teorin. Men jag är fortfarande här som etnolog.
Samarbete och diskussioner
– Arkeologer utgår alltid från att det finns studerande med i forskningsprojekten och på utgrävningarna. Det är en så självklar sak för oss att vi inte ens kommer ihåg att påpeka det, säger Vesa-Pekka Herva, ledare för projektet ”Lapplands mörka kulturarv” och professor i arkeologi vid Uleåborgs universitet.
– Vi vill att studenterna kommer in i forskningsarbetet redan från början av studierna. Inom små vetenskapsområden är det ett viktigt sätt att sörja för kontinuiteten i forskningen och för kompetensutvecklingen. Det gör det också mer meningsfullt att undervisa.
Studenterna bidrar till forskningsprojekten med sitt kunnande och sina perspektiv, och alla vinner på det.
– Visst vet jag något om sociala medier, men Mirkka behärskar dem på ett helt annat sätt. Hon lär oss andra hur vårt projekt kan använda sig av sociala medier så att också andra får upp ögonen för oss.
– Annukka behärskar tredimensionell modellering. Hon lär mig vad man kan göra och hur. Min kompetens gör att jag kan se hur modeller kan användas inom arkeologin. Vi samarbetar och diskuterar inom vårt forskningsprojekt, summerar professorn.
Det råder inte heller något tvivel om att den akademiska hierarkin har lösts upp under de två veckorna. Professorn får höra skämtsamma kommentarer om sin regnrock, och såväl professorn som de andra forskarna blir uppmanade att föra och hämta än det ena, än det andra.
Om professorn lämnar något på hälft och tankspridd börjar undersöka fynd med de frivilliga, får han genast höra vad studeranden Hekkurainen tycker om saken. Det sker med ett leende och ett skratt, precis som allt annat på den här utgrävningen.
Se hur Annukka Debenjak och Mirkka Hekkurainen arbetar på utgrävningarna i Hyljelahti.