På vinterdagjämningen i december 2016 stod den Irlandsbördige Esbobon Andrew Newby med en spade i ena handen och en ficklampa i andra på kyrkogården i Sonkajärvi i Norra Savolax. Klockan var bara halv tre på eftermiddagen men det var redan mörkt. Historikern Newby var i färd med att gräva fram ett minnesmärke över hungeråren ur snön. Det slog honom att han säkert såg ganska märklig ut.
Det handlar inte om en makaber hobby. Minnesmärkesturismen är ett led i forskningsprojektet ”Famine in Ireland and Finland”. För projektet kartlägger akademiforskaren Newby minnesmärken över hungeråren i Finland.
– Ursprungligen började jag intressera mig för minnesmärken eftersom jag märkte att det inte fanns några. På Irland kan man inte undgå att stöta på minnesmärken över den stora svälten. Det finns minnesmärken över den också på andra håll i världen, eftersom det finns ett nära samband mellan svälten på Irland och den irländska emigrationen, berättar Andrew Newby.
Hungeråren på 1860-talet var en katastrof för befolkningen i Finland, precis som på Irland. På Irland berodde hungersnöden på potatispest, i Finland var den en följd av flera på varandra följande år av missväxt. De värsta åren var 1867 och 1868, alltså för 150 år sedan.
– Hungeråren är inte en del av Finlands nationella berättelse på samma sätt som svälten på Irland är en del av Irlands berättelse. Hungerårens minnesår överskuggas också alltid oundvikligen av större händelser, som nu Finlands hundraårsjubileum.
78 minnesmärken
– Min sons friidrottshobby förde mig runt om i Finland, till orter jag med säkerhet inte annars skulle ha besökt. Som tidsfördriv besökte jag bland annat kyrkogårdar i österbottniska socknar och såg där minnesmärken över hungeråren. Jag insåg att även om det inte finns ett nationellt monument så finns det lokala minnesmärken, säger Andrew Newby.
Den systematiska kartläggningen inleddes för två år sedan. Andrew Newby har grävt i arkiv, läst gamla dagstidningar och intervjuat människor. Han har haft stor hjälp av verket Suomen muistomerkit och av Museiverkets arkiv, med vars hjälp han hittade ett trettiotal minnesmärken. Något överraskande har forskaren också haft nytta av geocaching, för cacher har gömts vid minnesmärken.
Minnesmärket i Vetil (Veteli)
– Hittills har jag hittat 78 minnesmärken över hungeråren på olika håll i Finland. Jag har ännu inte hunnit besöka alla, men min avsikt är att ta bild på dem alla. Alltid är de inte lätta att hitta. Jag var t.ex. på kyrkogården i Kristina (Ristiina) där jag visste att det fanns ett minnesmärke, som jag dessutom hade en bild på. Ändå kunde jag inte hitta det den vinterdagen. Jag måste åka dit på nytt.
Flest minnesmärken finns i de trakter där dödligheten var störst: Österbotten, Satakunta, Norra Karelen och längs järnvägen från Riihimäki till Sankt Petersburg. Banan anlades som nödhjälpsarbete.
De äldsta minnesmärkena finns i Varkaus och Idensalmi, det största i Lahtis. År 1967 hade det gått 100 år sedan hungersnöden och då restes det flera minnesmärken.
En Esbobo i diket
Minnesmärkesforskningen kan vara farlig också. En vårdag i trakten mellan Sydösterbotten och Satakunta råkade Andrew Newby ut för dåligt väglag, bilen gled över på den mjuka vägrenen, snurrade runt och hamnade i diket. En förbipasserande stannade och kallade på en bonde som kom med sin traktor och drog upp bilen på vägen.
– Jag försökte förklara att jag är utlänning och ovan att köra på grusväg och att vi på Irland inte har sådana där diken. Det som verkade roa dem mest var inte att en irländare hade kört i diket, utan att det var en Esbobo.
Minnesmärken i Finland
Bilder om minnesmärkena i Instagram.
I videon berättar Andrew Newby (på engelska) om tecken från hungersåren som går att se i Helsingfors och Esbo i dag.