I finländska medier är det vanligt med nyheter om religion. Men när religionen når nyhetsrubrikerna behandlas ämnet ofta ensidigt.
Det anser medieforskare Johanna Sumiala. Hon har medverkat i ett projekt vars forskningsobjekt var religionsjournalism i Helsingin Sanomat, Ilkka, Kaleva och Karjalainen under åren 2007–2011. För närvarande arbetar Sumiala som biträdande professor vid Helsingfors universitets teologiska fakultet, och hennes forskningsområde är religion i en digital värld.
− Kvantitativt sett skrivs det relativt mycket om religion i finländska medier, säger Sumiala.
− Man kan grovt taget konstatera att landskapstidningar skriver mest om sådant som anknyter till den evangelisk-lutherska kyrkan, medan Helsingin Sanomat skriver mer om islam än om kristendom, fortsätter hon.
En orsak är att Helsingin Sanomat har mer resurser för utrikesnyheter än vad landskapstidningarna har. Det leder till att islamrelaterade frågor blir framträdande, eftersom deras tyngdpunkt är utomlands.
I nyheter som gäller religion kopplas islam upprepade gånger ihop med konflikter, till exempel terrorattacker mot västvärlden eller våldsamma sammandrabbningar särskilt i Asien och Afrika. Religiösa upplevelser i vardagen blir sällan nyheter.
Detsamma gäller inrikesnyheterna. Även när det skrivs nyheter om den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland får konflikter och spända förhållanden mest uppmärksamhet. Sådant som varje år tar sig över nyhetströskeln är exempelvis perspektivskillnaderna inom kyrkan gällande samkönade äktenskap eller kvinnliga präster.
Det sätt på vilket nyheterna behandlar både islam och kristendom har delvis samma orsak: nyhetskriterier som betonar överraskande innehåll och snabba tag.
Inom journalismen är det också vanligt att sakfrågor blir personfrågor. Så gick det till exempel våren 2018, när det blev stora rubriker av Helsingfors nya biskop Teemu Laajasalos penningbruk.
− Utan att ta ställning till Laajasalos situation tycker jag det är bra att kyrkans ledarskaps penningbruk och ansvar samt hur penningbruket övervakas diskuteras i samhället. Men det blir problematiskt om ämnet behandlas bara som ett persondrama, säger Sumiala.
Brådska gör nyheter ensidiga
Upprepning påverkar tolkningar.
− Om sakkunniga till exempel ständigt ger tidningar kommentarer där de upprepar att man inte bör associera islam med våld, stärker då inte upprepningen i sig denna association?, frågar Sumiala.
Även brådska gör rapporteringen om religion snävare. Det är hård press på journalisterna att snabbt producera nyheter för många olika målgrupper och kanaler. Utöver traditionella medieaktörer deltar nu även många medborgare i nyhetskonkurrensen med hjälp av kameratelefoner och sociala medier.
Sumiala talar om att associationerna har autonomiserats. I sin forskning om hur terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i januari 2015 behandlades i nyheterna har hon i synnerhet fokuserat på hur brådskan att rapportera om händelser förstärker stereotypa och simplifierade tolkningar av religioner.
− När man slåss om att vara först med nyheten och få mest uppmärksamhet har man inte tid att stanna upp och analysera alla bakgrundsfaktorer. Då tänker man inte på vad som påverkas av religion och vad som inte gör det.
− Hastighetstävlingen om nyheter ser ut att skapa kortsiktiga, svartvita tolkningar och polarisering. Åtminstone främjar den inte dialog mellan olika religioner eller mellan religioner och sekulära tänkesätt.
Sumiala anser att det är en glädjande utveckling att de religiösa numera har bättre möjligheter att få sin röst hörd i och med internet.
− De kan grunda egna webbplatser och gemenskaper på webben, och via dem kan de till exempel föra fram sådan kritik på riksnivå som kommer inifrån deras religiösa samfund. Ett exempel är de diskussioner som laestadianer fört på webben.
Mycket uppståndelse, lite diskussion
Hur saker benämns i nyheterna har en stor betydelse. Enligt Sumiala är det speciellt betydelsefullt vem som benämner någonting och vilken ram för tolkningen hen följer.
Globalt sett kan samma händelse tolkas inom flera olika ramar. Till exempel kan något som i någon del av världen ses som en religiöst motiverad terrorattack ses exempelvis som en frihetskamp i en annan del av världen.
I vilken mån borde man då föra fram dessa olika tankemönster och olika ramar för tolkning?
− En av mediernas uppgifter är ju att främja gemenskap, påminner Sumiala. Och hur väl en gemenskap byggs upp påverkas av huruvida människor har en gemensam uppfattning om verkligheten och hur mycket utrymme olika tänkesätt ges i offentligheten.
Webben gör det numera möjligt för språkkunniga människor att följa flera olika medier, också internationella sådana. Men vill människor dra nytta av den möjligheten och ta emot sådana tolkningsmodeller som är i konflikt med deras egna tänkesätt? Det är en annan fråga, säger Sumiala.
Enligt henne diskuterar inte de olika tolkningsmodellerna med varandra, utan i stället demoniserar man dem som hör till en annan ”bubbla”.
Sumiala har varit med och samlat ett forskningsmaterial bestående av tweetar om knivhuggningen i Åbo 2017.
− I Twitter-materialet anses islam i sig vara orsaken till dådet. Islam anses vara en primitiv religion som orsakar våldsamt beteende hos dem som har kommit till Finland från lägre stående kulturer, sammanfattar Sumiala.
− Också med neutrala sökord som #turku fann man ”diskussion” som bestod nästan enbart av skrik och förolämpningar.
Journalism ska inte stärka fördomar
Som medieforskare betonar Sumiala yttrandefriheten och allmänhetens rätt att få information. Att inte rapportera om missförhållanden får dem inte att försvinna. Men en helt annan fråga är om rapporteringen stärker motsättningar som redan är eldfängda.
Sumiala efterlyser mångsidighet i nyheter om religioner: att få se olika perspektiv och höra olika aktörers röster.
− Det här är en stor och tidskrävande utmaning, och en förändring är inte nödvändigtvis lätt att åstadkomma i den dagliga konkurrensen om nyheter.
Som ett exempel på hur nyheter kan ifrågasätta tolkningsramen där islam, terror och invandrare sammankopplas nämner Sumiala de nyheter som lyfte fram vilken bakgrund de som hjälpte offren för knivhuggningen i Åbo hade. Mer än ett halvt år efter attacken berättades det till exempel att en närvårdarstuderande som varit på plats hade fått utmärkelsen årets flyktingman.
Men priset för den journalismen har varit högt. En av journalisterna vid Turun Sanomat blev slutligen tvungen att flytta från staden eftersom hon fick hot över hur hon hade rapporterat om knivhuggningen.
− Jag tycker det är viktigt att journalisten talade om saken offentligt och synliggjorde hur man med skrämseltaktik försökte styra journalismen. Det är ett väldigt beklagligt fall, säger Sumiala.