Inom historieforskningen finns en stark uppfattning om att forskning är att sitta ensam i ett arkiv och långsamt och mödosamt gå igenom källor. Utgående från forskningsresultaten ska man sedan skriva en tjock bok där man avslöjar de relevanta utvecklingstrender som upptäckts. Denna uppfattning håller i och med digitaliseringen på att förändras.
Material som påskyndar förändringen inom historieforskningen har digitaliserats under ett par årtionden. Framför allt dagstidningar och handlingar från olika parlament har gjorts tillgängliga i elektronisk form. Men till exempel i Norge har alla publicerade böcker digitaliserats och i Storbritannien ungefär hälften av alla böcker som publicerades på 1700-talet. I Finland har Nationalbiblioteket publicerat digitaliserade versioner av alla dagstidningar som publicerades i Finland före 1929.
– Data finns tillgängliga i databaser som du kan använda på din egen dator, vilket påverkar forskningen. Det som tidigare var mödosamt och svårt är nu lätt och går snabbt, säger historieforskare och filosofie doktor Jani Marjanen.
– Detta syns bland annat i att forskning som gäller 1800-talet nuförtiden använder dagstidningar som material, även om forskningen inte handlar om dagstidningar. Förändringen har skett efter 2004, då Nationalbiblioteket publicerade en textkorpus med innehåll från 1800-talets tidningspress.
Historieforskare behöver nya färdigheter
Tidigare grundade sig en historieforskares yrkesskicklighet på beläsenhet. Att analysera de nya, stora, digitaliserade materialen kräver någonting helt nytt: man måste kunna räkna.
– Man måste åtminstone kunna använda kalkylprogram, konstaterar Marjanen.
Man behöver ändå inte kunna allt själv. Dagens historiker arbetar i grupp. Jani Marjanen arbetar själv med projektet NewsEye vid Helsinki Computational History Group, ett projekt där det förutom historiker också arbetar datavetare och datalingvister. I den del av projektet Marjanen arbetar med undersöks nationsterminologins politiska begreppshistoria med hjälp av tidningsmaterial.
– Inte en enda historiker arbetade på det här sättet för tio år sedan. Nu forskar vi tillsammans, över vetenskapsgränserna.
Också i historieundervisningen strävar man efter att beakta de nya kraven som digitaliseringen medför. Historieforskare, filosofie doktor Kati Katajisto var koordinator för historieundervisningens digitaliseringssprång, och i samband med projektet har man funderat på hur man ska lära de studerande de färdigheter som behövs i den digitala tiden.
– De studerande har till exempel tillgång till olika internationella material på ett helt annat sätt än tidigare, och de använder också gärna digitaliserat material i sina examensarbeten. I undervisningen måste man ändå allt mer betona källkritik, att man måste fundera på vilket material det går att lita på.
I samband med digitaliseringssprånget ordnades kurser där de studerande fick lära sig digitala färdigheter. Också Katajisto betonar vikten av samarbete när det gäller digitala färdigheter.
– Man behöver absolut inte kunna allt själv. Man måste fundera på vad som är vettigt att själv lära sig och vad det är bäst att be kodare om hjälp med. Framför allt för enskilda historieforskare är det ändå fortfarande en utmaning att få resurser för samarbete med datavetare.
Också vilka verktyg som används har betydelse.
– Det historiska förflutna är så komplext och mångfasetterat att digitala verktyg som är lätta att använda lätt ger resultat som är självklarheter. Att anpassa och koda verktygen så att de passar ändamålet bättre tar å sin sida mycket tid och kräver pengar.
– De verktyg som utvecklats av Nationalbiblioteket och andra motsvarande minnesorganisationer verkar ändå rätt lovande, säger Marjanen.
Å andra sidan behövs också nya sätt att argumentera.
– Historiker måste lära sig att motivera sina påståenden också med siffror, säger Marjanen.
Materialet bestämmer forskningens riktning
Den digitala revolutionen är inte den första omvälvningen inom historiskt forskningsmaterial. En liknande förändring skedde också i slutet av 1800-talet, när man i olika länder grundade nationalarkiv där man samlade nationella dokument och material som ansågs viktiga.
– Då var beslutet om ifall något skulle anses vara viktigt och värt att spara ideologiskt och politisk. På precis samma sätt är beslutet om vad som nu digitaliseras politiskt och påverkar historieforskningen, säger Jani Marjanen.
Mycket material har redan digitaliserats, men arbetet är fortfarande i ett tidigt skede. Det finns enorma mängder material som inte har digitaliserats, och digitaliseringen har inte heller alltid gjorts på det bästa möjliga sättet för historieforskning.
– I en ideal värld skulle digitalisering höra till varje forskningsprojekt och minnesorganisationer som bibliotek och arkiv skulle vara delaktiga. Då skulle forskare från första början vara med och bestämma om vad som digitaliseras och hur. Detta skulle ändå kräva nya finansieringsformer, ingen aktör som jag känner till finansierar nämligen i nuläget sådana långsiktiga projekt, säger Jani Marjanen.
Stora frågor
I samband med digitaliseringen har också historikernas forskningsämnen börjat bli bredare än tidigare. Det har långsiktiga följder.
– Det var tidigare omöjligt att hantera stora källmaterial, men nu kan vi till exempel ta ett koncept, som kön, och betrakta linjer som sträcker sig över 300 år. Detta kan leda till att historiska tolkningar som tidigare accepterats omvärderas, konstaterar Jani Marjanen.
Därmed förändrar digitaliseringen förutom historieforskningen också vår historia.