Ukraina är ett religiöst land – cirka 70 procent av invånarna hör till den ortodoxa kyrkan. Den ortodoxa kyrkan är dock splittrad. De största kyrkorna i Ukraina är för närvarande den ukrainska ortodoxa kyrkan, som är underställd Moskvapatriarkatet och den ukrainska ortodoxa kyrkan, som patriarken av Konstantinopel tilldelade självständig status 2018–2019.
– Den rysk-ortodoxa kyrkan såg beslutet om självständighet som en aggression och ingendera kyrkan i Ukraina erkände den andra, berättar Katharina Kunter.
– I takt med att kriget fortsätter har kyrkan som är underställd Moskva förlorat medlemmar till den ukrainska kyrkan. Den ukrainska kyrkan har i sin tur distanserat sig från det ryska tankesättet att Ukraina alltid har varit ett ryskt och rysk-ortodoxt land. Startpunkten för den östslaviska kristendomen anses vara massdopet av Kievs invånare år 988.
Religion används för att rättfärdiga kriget
Kunter säger att situationen i Ukraina för det första har en sida som handlar om politisering av religion.
– Vladimir Putin använder kyrkohistoria och religiös retorik för att rättfärdiga sitt anfallskrig. Han positionerar sig som en försvarare av den sanna kristendomen.
Efter andra världskriget ansåg man i västvärlden att krig och våld inte längre hörde ihop med kristendomen – men den rysk-ortodoxa kyrkan har en annan syn på saken. Både Putin och Moskvapatriarken Kirill använder samma kristna narrativ som bland annat lyfter fram Kiev och Ukraina som födelseplats för den rysk-ortodoxa kyrkan. De utnyttjar också traditionella familjevärderingar och högerinriktad världsåskådning för att berättiga anfallet. I det här ingår motarbetandet av andra religioner, vilket den antisemitiska och antimuslimska retoriken är en del av.
Det är möjligt att den rysk-ortodoxa kyrkans inflytande över Putin håller på att minska – till exempel syns inte Putin och Kirill tillsammans på bilder lika ofta som i början av kriget, säger Kunter. De båda ledarna har dock samma mål: att förneka Ukrainas självbestämmanderätt, ansluta Ukraina till Ryssland och få så mycket inflytande som möjligt. Putin behöver den rysk-ortodoxa kyrkan för att stärka Rysslands moraliska och nationella ställning, och kyrkan har många privilegier som den inte vill förlora.
– Det är viktigt att skilja mellan kyrkans ledning och vanliga ortodoxa. I Ryssland finns det till exempel ortodoxa präster som motsätter sig kriget och patriarken Kirill. De lever i ständig livsfara på grund av sina åsikter. Många har förlorat sina jobb eller varit tvungna att försvara sig mot falska anklagelser.
Den ortodoxa kristendomen riskerar att splittras
En annan sida i det hela är den globala maktkampen som just nu pågår mellan de ortodoxa kyrkorna.
– Moskvapatriarkatet håller på att förlora sitt inflytande över de ortodoxa kyrkor som stöds av patriarkatet i Konstantinopel. Som motdrag har den rysk-ortodoxa kyrkan börjat spela ett imperialistiskt spel i Afrika. I slutet av 2021 grundades två ortodoxa stift i Kairo och Johannesburg, och man har igen börjat stärka den kontakt som knöts med länderna i Afrika under sovjettiden, berättar Kunter.
Gränsöverskridningen kan ses som ett angrepp mot patriarken av Konstantinopel. Enligt den ortodoxa kyrkolagen ska det i varje område endast finnas en ortodox kyrka. Utvidgningen av den rysk-ortodoxa kyrkan till Afrika, ett område som traditionellt hör till patriarkatet i Konstantinopel, kan därför ses som en bestraffning för erkännandet av den ukrainska ortodoxa kyrkan under Kievpatriarkatet – och som ett brott mot den ortodoxa kyrkolagen.
– Den globala ortodoxa kristendomen riskerar att splittras i två delar, och fenomenet kan till sin omfattning liknas vid reformationen på 1500-talet. Västerländska och icke-västerländska värderingar står i konflikt med varandra. Förtroende är också en grundläggande fråga, och vad det innebär att leva kristet under det nuvarande århundradet.
Påven är ingen fredsmäklare
I Ukraina verkar också andra kyrkor och religioner utöver den ortodoxa kyrkan: västorienterade protestantiska kyrkor, lutherska kyrkor, reformförsamlingar, baptistförsamlingar, grekisk-katolska kyrkor och katolska kyrkor. Ryssland anser att de här kyrkorna driver frågor som har med ”väst” och Nato att göra och att de strävar efter att förstöra den sanna ortodoxa kyrkan. Putins och den rysk-ortodoxa kyrkans uttalanden om antisemitism och ”denazifiering” är en del av det här narrativet.
Det fanns hopp om att påven Franciskus skulle fungera som fredsmäklare i konflikten, även om Heliga stolen traditionellt har hållit sig neutral i krig och konflikter. Utgången blev ändå en besvikelse både för den katolska världen och alla andra.
– Påvens inställning till det ryska anfallet har kommit som en överraskning: han har strävat efter att vara neutral och upprätthålla förhållandet till patriarken Kirill, säger Kunter.
Påven Franciskus har inte pekat ut Ryssland som angripare och har inte heller besökt Ukraina. Genom att agera på det här sättet anses han stödja den ryska ortodoxa kyrkan.
– Situationen är entydig: Putin och Kirill erbjuder inte fred. Det har spekulerats i orsakerna till påvens agerande. Vatikanen har kanske förlorat sin makt i Östeuropa, eller så saknar påven kunniga rådgivare. Det kan också ha något att göra med den argentinske påvens egen bakgrund. Han har sedan 1960-talet haft nära förbindelser till den socialistiska befrielseteologin och företräder en stark antiamerikansk och västfientlig syn. Det kan därför vara svårt för honom att bortse från sin imaginära uppfattning om Ryssland som är sammankopplad med hans utopiska vision om social rättvisa.
Den ekumeniska gemenskapen står inför svåra frågor
Situationen har ytterligare en ekumenisk sida, som med andra ord gäller det internationella samarbetet mellan de kristna kyrkorna. Många diskussioner har förts med den rysk-ortodoxa kyrkan, men de har runnit ut i sanden på grund av den religiösa nationalismen inom kyrkans ledning. Inom den ekumeniska gemenskapen funderar man nu på hur man borde göra med den rysk-ortodoxa kyrkan. Vissa förespråkar dialog medan andra anser att det kan likställas med att försvara kriget. Katharina Kunter säger att den finländska ortodoxa kyrkans syn är entydig: det är inte möjligt att föra en dialog med Moskvapatriarkatet.
Den problematiska situationen var uppenbar när Kyrkornas världsråds generalförsamling sammanträdde i augusti–september 2022.
– Kriget är en brännande fråga för den ekumeniska gemenskapen. Den rysk-ortodoxa kyrkan är medlem av rådet och har hittills även representerat Ukrainas ortodoxa kyrkor. I år deltog för första gången en delegation från Ukraina i rådets generalförsamling. Det är viktigt att ukrainarna deltar och kan motsätta sig den rysk-ortodoxa kyrkans propaganda. Rådets generalsekreterare har också besökt Ukraina och på så sätt erbjudit sitt stöd.
– Vid mötet kom det tydligt fram hur svårt det är för den ekumeniska gemenskapen att nå enighet när det i rådet finns många västfientliga kyrkor som stöder Ryssland. Mötets ställningstagande om Ukraina blev därför lamt.
Olika lokala kyrkor och församlingar i både Ukraina och övriga Europa har under hela anfallskriget haft en viktig humanitär roll när det gäller att stödja flyktingarna.
En försoning är möjlig
Katharina Kunter menar att det finns tecken på försoning: De ortodoxa kyrkorna i Ukraina har fört informella samtal i positiv anda. En sammanslagning ses som en möjlighet.
– En enad ukrainsk kyrka skulle vara bra för det självständiga Ukraina.
Även återupprättandet av förbindelsen mellan Rysslands och Ukrainas ortodoxa kyrkor är enligt Kunter möjligt längre fram i tiden.
– Andra världskriget var fullt av fientlighet och hat, men efter kriget inleddes en försoningsprocess. Den kan fungera som förebild också i Ukraina. Processen kommer dock att ta tid. Offren har rätt att besluta när processen inleds, och den kan inte börja förrän förövarna erkänner sig skyldiga.