Beslutsfattandet inom EU har blivit mer komplext, vilket sannolikt har ökat lobbyisternas makt, säger Emilia Korkea-aho, biträdande professor vid Östra Finlands universitet och docent vid Juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet.
I den offentliga debatten förknippas lobbying ofta med korruption och andra hotbilder. Något som dock ofta glöms bort är att det demokratiska beslutsfattandet inom EU kräver lobbyister och att lobbying även spelar en positiv roll i att säkerställa ett korrekt kunskapsunderlag för beslutsfattandet.
– I artikel 11 i fördraget om Europeiska unionen konstateras uttryckligen att institutionerna ska ge medborgarna, det civila samhället och de som berörs av unionens verksamhet möjlighet att påverka beslutsprocessen, säger Korkea-aho.
Olika intressegrupper har varierande resurser att påverka. Därför ger kommissionen ekonomiskt stöd till exempel till medborgarorganisationer med mindre resurser för lobbying än exempelvis storföretag.
Korkea-aho definierar lobbying som förmedling av expertis och kunskap till beslutsfattandet. Lobbying kan ske på flera sätt, till exempel genom officiella eller inofficiella evenemang och kontakter, i form av promemorior eller ställningstaganden eller deltagande i samråd, konsekvensbedömningsprocesser och expertarbetsgrupper.
– Enligt min bedömning agerar de flesta EU-lobbyister korrekt. Oegentligheter skulle innebära en så pass allvarlig skada på deras rykte att det är få som äventyrar det genom att agera på ett oetiskt eller olagligt sätt.
Alla politikområden omfattas av lobbying
Korkea-aho anser att det är omöjligt för beslutsfattarna att ha full kontroll över utvecklingen på alla de olika politikområdena, vilket gör dem mottagliga för information och påverkansförsök utifrån. Undersökningar har visat att särskilt europaparlamentariker utnyttjar lobbyisternas expertis.
– Såväl konsulter som medborgarorganisationer är lobbyister. Det är få som har något emot att beslutsfattare träffar till exempel organisationer som bevakar barns rättigheter. Den ökande kontakten med utomstående aktörer kräver att beslutsfattarna har förmågan att filtrera information som kommer utifrån, oavsett vem som är avsändaren, säger Korkea-aho.
Fördomarna kring lobbying skulle kunna minskas genom reglering som bidrar till ökad öppenhet.
– Kommissionen och parlamentet har ett lobbyistregister som kallas öppenhetsregistret, en offentlig databas där lobbyisterna själva registrerar information om sin verksamhet och förbinder sig att följa uppförandekoden. Registret innehåller grundläggande uppgifter om lobbyisten själv, de kunder som hen presenterar, de frågor som drivs och de resurser som används för lobbying. Till skillnad från till exempel Irland innehåller EU:s register inte uppgifter om möten och vilka beslutsfattare man träffat.
Trots att registret är frivilligt har närmare 12 000 lobbyister anslutit sig.
Målet: att utöka registret
Förhandlingarna om att utöka EU:s lobbyistregister och göra det mer utförligt har hamnat i en återvändsgränd på grund av meningsskiljaktigheter mellan institutionerna. Beklagligt, tycker Korkea-aho.
– Det skulle innebära ett tydligt framsteg om lobbying reglerades med hjälp av ett obligatoriskt register som dessutom skulle omfatta rådet och myndigheterna. Medborgarnas förtroende för beslutsfattandet skulle stärkas och lobbyverksamhetens rykte förbättras. Registret skulle också hjälpa beslutsfattarna att säkerställa att en lobbyist som söker kontakt med dem agerar enligt det gemensamt beslutade regelverket.
I Finland har transparensen vad gäller lobbying förbättrats i och med att riksdagen ställde sig bakom ett lobbyistregister i februari 2019. Dessutom ledde uppståndelsen i samband med förhandlingar om regeringsprogrammet gällande lobbyisters medverkan i förhandlingarna till att riksdagsgruppernas ordförande beslutade om att ta med införandet av registret i det nya regeringsprogrammet.
– Finland skulle vara först i Norden med att införa ett lobbyistregister. Det ska bli intressant att se om till exempel Sverige och Danmark följer efter och huruvida åtgärder som främjar öppenheten i medlemsstaterna ökar trycket att göra samma sak även på EU-nivå, funderar Korkea-aho.