– Jag har aldrig sett så stressade och oroliga forskare, berättar Samu Niskanen.
Man väntar tillsammans i en förvaltningskoloss i Bryssel. Forskarna har kommit vidare till utlysningens andra skede. En och en kallas de in och intervjuas av en urvalskommitté på 16 personer. Euforiska efter grillningen peppar forskarna sina kolleger. Det gjorde också Samu Niskanen som trots den enorma påfrestningen kallar upplevelsen en positiv mardröm.
– Intervjun utvecklades snabbt till min fördel. Jag fick medeltidsexperterna på min sida och vi hade en intressant diskussion. Spänningen hjälpte mig att bli ännu bättre. Man fick en bra känsla av att peppa de andra, men efteråt kände man sig totalt utpumpad.
Målet är projektet
Att söka ERC-finansiering är i sig en resa som kräver förberedelser och att man gör sitt allra bästa för att lyckas. Processen har två steg. I den första uttagningen gallras 80 procent av ansökningarna bort. De återstående kallas till en intervju i Bryssel. Omkring tio procent av ansökningarna godkänns. Europeiska forskningsrådets finansiering har en viss tyngd i universitetsrankningarna och därför uppmuntrar universiteten sina forskare att delta i utlysningarna. Utlysningen är öppen för alla vetenskapsgrenar och ansökningar lämnas in från hela Europa.
Samu Niskanen fick hjälp av universitetets forskningsfinansieringsexperter och sina forskarkolleger när han skrev sin ansökan. Deras insats var avgörande när det gällde att göra en tidtabell och budget för projektet och förbereda sig för intervjun. Niskanen hade också nytta av att han hade tidigare erfarenhet av internationella utlysningar.
Nu är finansieringen är klar, och man väntar att maskineriet ska rassla vidare till nästa steg.
– Bara projektet kan starta kommer ett par post doc-forskare och en doktorand att ansluta sig till projektet. Jag planerar också att utvidga projektet i riktning mot digital humaniora och ansöka om finansiering för det i Finland, berättar Niskanen.
Ärkebiskopens flankstöd
– Ett vanligt påstående i forskningslitteraturen är att man inte kan tala om publicering före tryckkonsten. Det är fel, konstaterar Samu Niskanen.
– Publiceringsstrategier har funnits så länge som författare har försökt hitta en publik för sina alster.
Resan som en text gör för att hitta fram till en läsare är Niskanens forskningsobjekt. Projektets rubrik är Medieval publishing from c. 1000 to 1500. Under hela medeltiden producerades böcker som kopierades för hand, och från och med mitten av 1400-talet publicerades böcker också genom tryckning. Publicering fanns alltså redan före den tryckta bokens tidevarv.
"Publiceringsstrategier har funnits så länge som författare har försökt hitta en publik för sina alster."
Anselm av Canterbury, filosofen, teologen och ärkebiskopen som levde på 1000-talet, är ett exempel på att man tänkte på sin publik och hur texterna skulle tas emot. Anselm av Canterbury behandlade heliga doktriner med rationella metoder, men hade sett på nära håll hur det kunde tillintetgöra en karriär. En kommission, dvs. ett uppdrag från påven som var kristenhetens högsta auktoritet var en vägande rekommendation för en text under resan till läsaren. Alltså överdrev Anselm den påvliga kommissionens andel i sitt första filosofiska verk.
– Slutsatsen kan man dra av många olika bevis: Av verkets dedikationsbrev och tidiga kopior, av Anselms korrespondens och av prologen till ett annat verk, förklarar Niskanen.
Dedikationen, den som boken tillägnas
Dedikationen är viktig i den medeltida litteraturens distributionssystem. En rätt riktad dedikation kunde på samma sätt som kommissionen betyda en gynnsam början på textens resa till publiken och också vara en sköld mot eventuell kritik.
Anselm av Canterbury inledde sin karriär som munk. Distributionen av böcker och skriftlig kultur var enligt Niskanen helt i klostrens händer under 1000-talet. Småningom började skolor, universitetet, församlingspräster och slutligen lekmän ansluta sig till systemet. Sekulariseringen av bokutgivningen avspeglar också förändringarna i det europeiska samhället under 1000–1500-talen. Dedikationerna kan också öppna nya synvinklar t.ex. på kvinnornas roll.
Dedikationerna kan också öppna nya synvinklar t.ex. på kvinnornas roll.
– Jag tror att kvinnornas närvaro ökar under perioden när vi granskar dedikationer och kommissioner. Det är intressant att undersöka vem som dedicerar sina verk till kvinnor: I vilken utsträckning var författarna t.ex. munkar eller församlingspräster? Vilken social ställning har kvinnorna? Och vilka sociala variationer i dedikationerna till kvinnor kan urskiljas under olika perioder och i olika geografiska kontext?
I och med boktryckningskonsten får vi en ny dominant aktör på publiceringsfältet: boktryckaren, affärsmannen. Han bestämde vad som satte i gång tryckpressen. I motsats till de medeltida kopisterna hade boktryckaren makt att bestämma vad som skulle publiceras. Det visar också dedikationerna till boktryckarna.
Anteckningar i marginalen
För att se och undersöka medeltida originalmanuskript måste man resa runt i Europa. Oxford är ett av de främsta centren för medeltidsbibliografi. Samu Niskanen fortsätter som forskare vid Jesus College i Oxford och har alltså färdiga samarbetsnätverk.
– Av en mikrofilm går det inte att bestämma bokens struktur. Delarnas ordning kan ha ändrats, avsnitt kan ha avlägsnats och bundits in i en annan bok, berättar Niskanen.
Originalmanuskript på pergament är överraskande väl bevarade. De visar böckernas historia och ändamål som skrifter och fysiska föremål. Det finns författarens autografer, dvs. originalhandskrifter. I marginalerna kan det finnas rättelser och tillägg som bidrar till förståelsen av publikationsprocessen. Det finns fina presentböcker som motsvarar mottagarens status. En särskilt viktig grupp av källor är tidiga kopior, dvs. den mindre fina brukslitteraturen. De är fysiska bevis för en texts lyckade resa till läsarna.
En digital skattkista
– Avsaknaden av statistiskt material är det största problemet för medeltidens och antikens historia. Kunskapen om olika företeelser baserar sig på enskilda exempel. Det är därför svårt att dra allmängiltiga slutsatser, konstaterar Samu Niskanen.
Niskanen tänker sätta ihop en arbetsgrupp som ska skapa en digital databas över författarnas nätverk. Här kommer Helsingfors universitets digitaliseringskunnande till användning, och materialet ska vara fritt tillgängligt för alla forskare.
– Vi för in dedikationer och kommissioner i databasen. Med hjälp av databasen kan man sedan kartlägga författarnas nätverk i olika sociala, geografiska och institutionella miljöer, under olika perioder och inom olika litteraturgenrer.
Resultatet blir ett statistiskt bevismaterial som kan användas för att effektivt undersöka en lång rad olika frågor. Genom att öppna den digitala skattkistan kan man på ett nytt sätt se långt in i historien.
– Alla frågor har vi ännu inte ens kunnat ställa, påminner Niskanen.