Artiklar om karriärister som hoppat av sina stressade jobb har fyllt tidningssidorna de senaste åren. Högt utbildade personer med välavlönade och stressiga jobb som hittat sig själva och bytt ut sina hektiska liv mot en mjukare och mer människonära livsstil med ett lugnare arbetstempo.
Grundproblemet är de traditionella karriärmodellerna som dominerat i flera årtionden, säger Ingrid Biese som är forskardoktor vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.
De lineära karriärmodellerna ger endast lite utrymme för individuella lösningar och synen om vad som är tillräckligt ambitiöst för att kunna jobba i en topposition är väldigt snäv – det gäller att ständigt klättra.
– Livet är inte en lineär stege som karriärstegen utan går i vågor och det kanske finns tider i ens liv då man vill satsa på något annat. Det betyder inte att man saknar ambition.
Det gemensamma för dem som hoppar av är inte bara att de känner sig stressade och trötta, de känner framförallt en brist på koherens i sitt liv.
– Människor har behov av att skapa ett koherent narrativ om sina liv och sina jobb – vi behöver kunna förstå vem vi är och varför vi gör det vi gör för att må bra, säger Biese.
Många som hon intervjuat har tappat den röda tråden i berättelsen om vem de är.
Omdebatterat fenomen
Frågan om karriärister som hoppar av sina välbetalda toppjobb blev en hett debatterad fråga i USA då Lisa Belkin år 2003 skrev en artikel i New York Times, The opt-out revolution, om högt utbildade kvinnor som hoppar av sina välbetalda jobb. Den debatten fokuserade uttryckligen på karriärkvinnor och vad det är som får kvinnor i hög ställning att hoppa av.
När Ingrid Biese flera år senare började undersöka fenomenet ville hon bredda på perspektivet – hon var övertygad om att man måste se på frågan ur ett samhälleligt perspektiv och som ett arbetslivsproblem, inte bara som en fråga om könsroller. Därför har hon undersökt ’opting out’ - fenomenet inte bara bland kvinnor utan också bland män.
Hon började forska i frågan genom att intervjua karriärkvinnor från Finland och USA som lämnat sina välbetalda jobb och valt en annan väg. Forskningen resulterade också i en bok om ämnet.
Sedan 2015 har Ingrid Biese tagit samma frågeställning men skiftat perspektivet till män som hoppar av sina karriärer. Hon har intervjuat 29 män från Finland, England och USA som varit på toppen eller starkt på väg dit. Många av dem har jobbat för konsultföretag, investeringsbanker, advokatbyråer eller inom industrin.
Eget fel eller arbetsgivarens fel?
I sin forskning har Biese kunnat slå fast att avhoppsprocessen i regel ser lika ut bland män och kvinnor. Däremot finns det tydliga skillnader i hur män och kvinnor resonerat kring det hela.
Många kvinnor som nått en hög position och senare hoppar av ser det som ett individuellt problem och personligt misslyckande. Ofta säger de sig ha haft svårt att kombinera jobbkraven med familjelivet.
– Den kanske främsta orsaken till det är att det inte är helt okej för kvinnor i hög position att prata om sina barn på jobbet. Det upplevs lätt som att de har dubbla lojaliteter och kanske inte är ambitiösa nog. Därför talar kvinnor inte om utmaningarna de har när de kombinerar familj och karriär med den påföljden att de lätt känner sig ensamma om de har det jobbigt.
Problemet är alltså strukturellt, men upplevs individuellt.
– ”Andra kvinnor klarar det säkert hur bra som helst”, tänker de. Men ironiskt nog tänker alla kvinnor jag intervjuat på samma vis.
I männens berättelser som hon tagit del av fanns inte inställningen om att det är ”något fel på mig” på samma sätt. I deras berättelser förekom i stället organisationskritik. Männen kunde till exempel reagera på att andra anställda behandlades fel av ledningen eller så tyckte de att företagets värderingar var åt skogen.
Förväntningarna tynger
Trots alla framsteg i fråga om jämställdhet verkar vissa traditionella förväntningarna på män och kvinnor envist hänga kvar.
Kvinnor bär fortfarande ett större ansvar för familjen, även i Finland, och frågan om att kombinera karriär med familjeliv blir aktuell när kvinnan blir mamma.
– Om du har barn förväntas du vara en bra mamma. Det är värre som kvinna att försumma din roll som mamma än din roll som arbetstagare.
– Därför anger många kvinnor barnen som orsak när de hoppar av. Det är en lättare förklaring än att säga att man vantrivs, att man blir diskriminerad på jobbet eller att chefen är dålig. Ingen argumenterar mot barnargumentet utan de flesta säger tvärtom ”vilken bra mor du är!”.
Pengarna stressar männen
Männen stressar i sin tur över den ekonomiska biten i och med att de ofta förväntas vara familjens primära försörjare.
– Många av dem tänker att de kanske trots allt måste återvända till sitt gamla jobb, eller hitta ett annat välbetalt jobb. Många som jag intervjuat har haft en partner med ett mycket välbetalt jobb, men ändå känner de stress över att lönen inte ska räcka till för att försörja familjen, säger Ingrid Biese.
Männen som hon intervjuat kände också ett yttre tryck av att vara framgångsrika och styrdes ofta av andras förväntningar redan i det skedet då de valde vad de ska studera. Många hade följt i samma fotspår som äldre generationers män i släkten. Prestige och lön var också viktiga faktorer i yrkesvalet.
– En man jag intervjuat hade lämnat sitt jobb på en investeringsbank och i stället börjat jobba som coach. Hans föräldrars identitet var så starkt förknippad med hans professionella val, att de fick en identitetskris när han hoppade av!
Människonära lösningar
Trots att det finns tydliga olikheter i förväntningarna och de olika upplevelserna om frustration väljer män och kvinnor som hoppar av sina karriärer en ganska likadan stig i framtiden.
– Ett mönster jag sett i mina intervjuer både bland män och kvinnor är att de skapat lösningar där de får mer plats för relationer och människor i sina liv. Det kan handla om mer tid för familjen, föräldrarna, vänner eller att finnas till för någon som är sjuk. Ibland skedde det genom att byta till ett mer människonära yrke: till exempel lifecoach, hälsovårdare eller lärare.
Här är det på sin plats att betona att ”hoppa av” inte nödvändigtvis betyder att man slutar jobba, utan att man börjar jobba med nya villkor. Ingrid Biese använder den engelskspråkiga termen ”opting in” för att tydliggöra skillnaden. De flesta hittar sig i en ny sits med lägre status och lägre lön, ändå har alla som Biese intervjuat upplevt att deras process varit en framgång och beslutet det rätta.
– De skapade ofta arbetslösningar där de bättre kunde kontrollera vad de gör och hur de gör det. På så vis har de lyckats gå från en upplevelse av att inte ha kontroll över sina liv till att ha kontroll.
Förmögenhet är inte nödvändigtvis en förutsättning för att hoppa av. De flesta som Ingrid Biese intervjuat har visserligen haft en mycket stark ekonomi, men bland de intervjuade har det funnits personer som varit ensamförsörjare eller som haft familjer som varit beroende av deras inkomster. De har helt enkelt känt ett så starkt tvång att ändra sitt liv att de hoppat av trots den osäkerhet det inneburit.
Det romantiserade avhoppet
När Ingrid Biese träffar nya människor i olika sociala sammanhang och berättar om det hon jobbar med leder det alltid till en reaktion. Den reaktionen är i de flesta fall ”Jag skulle också vilja hoppa av!”.
Biese ser två förklaringar till att fenomenet väcker så starka känslor. För det första vittnar reaktionerna om att något faktiskt är på tok med vårt arbetsliv – att väldigt många drömmer om något bättre.
För det andra finns det ett romantiskt skimmer över att lämna sitt jobb och välja sin egen väg. Det skrivs en massa rosenröda historier om människor som hoppat av sina karriärer och valt en alternativ livsstil. De har bestämt att segla världen runt eller utbilda sig till yogalärare eller förverkliga drömmen om ett eget café. Men verkligheten är inte rosenröd.
– Det har inte varit en lätt process för en enda som jag intervjuat, tvärtom – det har ju föregåtts av en kris. Det handlar om människor som lämnat det kända för det okända. Om du haft en framgångsrik karriär är din identitet dessutom ofta jättestarkt förknippad med ditt jobb. Så i verkligheten är det inte alls enkelt eller romantiskt, trots att de som genomgått processen i slutändan upplever det som jättepositivt.
Att gå igenom själva processen och känna att man hittat sig själv ger en så positiv känsla att alla som Ingrid Biese intervjuat definierat sin process som en framgång – även om det objektivt sett kanske inte finns stöd för deras tolkning.
– Forskning visar att vi är på väg mot att människor vill skapa individuella och subjektiva definitioner på vad framgång är. Att vara framgångsrik kan vara att själv bestämma hur mycket och när man jobbar, att finnas till för någon i ens liv eller att göra ett meningsfullt jobb.
Vill se ett bättre arbetsliv
Ett missförstånd som Ingrid Biese ofta råkar ut för är att många utgår från att hon vill uppmana människor att hoppa av. Men hon vill inte alls se en våg av människor som säger upp sig utan ett bättre arbetsliv, så att anställda inte ska känna ett behov av att hoppa av.
– Det som många efterlyser är egentligen inte så revolutionerade, ofta vill de bara ha lite mera kontroll över sina liv. Det handlar inte om att ändra på allt, utan om att ändra på inställningar och mentala modeller, till exempel om vad som anses som bra sätt att arbeta på.
Ny teknologi möjliggör en betydligt större frihet för anställda och det finns företag som mer eller mindre vänt uppochner på alla gamla regler och gett de anställda frihet att välja när och var de jobbar. Men de flesta företagen är rädda för att släppa på tyglarna.
– Om man inte ser människor jobba, hur vet man då att de jobbar? Men det att chefen ser mig vid datorn betyder ju inte att jag jobbar.
– Bilden om vad som anses vara en bra jobbkultur är väldigt snäv. Vi använder klockkort och andra hjälpmedel för att chefa över andra. Om chefen vet att du är på din plats, då har chefen så att säga gjort sitt jobb.
Att införa lite mer frihet kan vara skrämmande och svårt till en början. Men Ingrid Biese tror att det på sikt kan ge goda resultat.
– Mer frihet innebär att du som chef måste ha mer verklig kontakt med dina medarbetare och lära känna och lita på dem. Man måste vara en mer aktiv ledare helt enkelt. Men om du lärt känna dina medarbetare och skapat en ny kultur med dem så gör den ökade friheten inte livet svårare för dig som chef – tvärtom – för då har du ju faktiskt koll på vad de anställda gör även om de inte är på kontoret fysiskt.