– Jag tror vi har kunnat bidra till en ökad förståelse för posttraumatiskt stressyndrom i Finland bland dem som jobbar med flyktingar på förläggningar eller i kommunerna.
– Vi har också uppmärksammat skolorna och har ordnat flera konferenser för skolpersonal – på finska, svenska och engelska – om hur skolbarn ska inkluderas när de är nyanlända i landet. Det här har väckt många tankar bland deltagarna då vi kunnat presentera exempel på hur man gör i andra nordiska länder.
Det här säger Robert Runeberg som är kontaktchef vid Soc&kom och som ansvarat för innehållet i projektet. Exemplen ovan är några av de konkreta resultat som uppnåtts under projektets lopp.
Stig In! har fokuserat speciellt på utsatta flyktinggrupper som har det extra svårt att inkluderas i samhället. Det kan handla om traumatiserade personer, men också om kvinnor, barn, äldre och överhuvudtaget personer som riskerar att bli utanför.
Den nordiska dimensionen har varit en viktig krydda i projektet. De ansvariga har utnyttjat sina goda nordiska kontakter och tagit in experter från våra grannländer – det finns nämligen mer forskning och mer erfarenhet i de övriga nordiska länderna.
– Vi har presenterat olika metoder om hur samhället kan stöda nyanlända flyktingfamiljer som är i bruk i till exempel Sverige och Danmark. Från Danmark presenterade vi en metod som heter MindSpring som flyktinghjälpen där använder sig av. Den går ut på gruppträffar för föräldrar där ledaren är en person från samma invandrargrupp som varit längre i landet och på så vis kan stöda de nyanlända med hur det är att vara förälder i Danmark.
En oväntad men positiv konsekvens av projektet har varit att nya invandrarorganisationer uppstått och börjat få sin röst hörd. Det här skedde sedan två svenska flyktingungdomar, Omid Mahmoudi från Malmö och Fatemeh Khavari från Stockholm, deltagit i projektets konferenser. Omid Mahmoudi har grundat ”Ensamkommandes förbund” i Sverige medan Fatemeh Khavari grundat ”Ung i Sverige”. Deras exempel inspirerade flyktingungdomar i Finland att organisera sig på liknande vis.
Det mångkulturella Helsingfors år 2040
Slutkonferensen i november fokuserar på en intressant och konkret frågeställning: hur ska en mångkulturell huvudstadsregion år 2040 se ut?
Konferensen inleds med att inrikesminister Maria Ohisalo presenterar sin vision om en mångkulturell huvudstadsregion.
En framgångsrik integration innebär insatser på väldigt många nivåer. Därför kommer slutkonferensen också att behandla frågan ur flera olika perspektiv: stadsplanering, skolplanering, arbetet mot rasism och olika metoder för att alla ska få sin röst hörd.
För att ge ett annorlunda och inspirerande perspektiv på hur minoriteter kan avancera socialt sett ges också en presentation om hur de sexuella minoriteterna samhälleligt avancerat.
– Hbtq-minoriteten har gjort en ganska fantastisk resa från att ha varit förbjuden subkultur på 50-talet till att idag vara något av ett varumärke för hela landet, och då tänker jag naturligtvis på Tom of Finland. Det här är ett fint exempel på hur en förtryckt minoritet kan bli en blomstrande minoritet.
– Målet är att alla andra minoriteter ska kunna blomstra lika väl, höras i alla frågor och känna sig delaktiga i samhället. Och att diversitet i samhället upplevs som den styrka som det är, säger Runeberg.
Stockholm som exempel på gott och ont
Helsingforsregionen har en intressant fördel i integrationsarbetet på så vis att vi i Stockholm har ett exempel i invandringsfrågor som vi kan lära oss av.
Robert Runeberg berättar att han efter ett besök i Stockholm kom till insikt om att Helsingforsregionen i dag är i stort sett lika mångkulturell som Stockholm var i början av 1980-talet. Om befolkningsprognoserna håller streck kommer huvudstadsregionen år 2040 att påminna om dagens Stockholm. Problemen som Stockholm har idag med segregation, utanförskap, diskriminering och parallella samhällen kunde ha undvikits om man redan på 1980-talet hade sett och förstått utvecklingen.
Därför kan våra beslutsfattare ha stor nytta av att använda Stockholm som exempel – att ta efter de beslut som visat sig korrekta och undvika de beslut som visat sig ha haft negativa konsekvenser.
– På sätt och vis kan vi se resultatet av utvecklingen i Stockholm, men det är svårare att se vilka beslut som borde ha fattats i Stockholm på 80-talet för att staden skulle vara mindre segregerad idag. Men det är just sådana frågor vi diskuterar under konferensen. Svaret blir säkert att man ska ta små steg hela tiden och varje år fatta nya beslut som förhindrar segregation.
Runeberg påpekar att problemen som förekommer i vissa förorter i Stockholm och Malmö har djupa rötter som kan dateras tillbaka till 1960- och 70-talet. Förorterna byggdes som ett led av Miljonprogrammet då Sveriges riksdag bestämde att man ska bygga en miljon bostäder på tio år.
– Förorterna i Sverige var redan då segregerade stadsdelar, inte för att där bodde invandrare utan för att där bodde fattiga svenskar. Precis som nu var brottsligheten hög, utbildningsnivån låg och arbetslösheten katastrofalt stor.
För huvudstadsregionens del ser framtidsprognoserna ändå positiva ut.
– Huvudstadsregionens tjänstemän och politiker har länge varit medvetna om möjligheterna och farorna, och har fattat kloka beslut genom tiderna. Vi har till exempel inga utsatta förorter i huvudstadsregionen, utan vi har ett blandat boende i hela regionen och vi försöker aktivt stärka skolorna i de mest utsatta områdena.
– Redan i dag ser vi företag i Helsingfors som har en väldigt mångkulturell personal och som blomstrar tack vare den. De har kontakter till hela världen och får hela tiden nya intryck, och i kulturmötena skapas nya produkter och klimatet i företagen är kreativt. Samma fenomen ser vi också i skolorna, där de internationella skolorna upplevs som kreativa skolor, säger Robert Runeberg.