Den svenskspråkiga socialvården förbisedd i vårdreformen

16.2.2021
Trots att lagförslaget om vårdreformen omarbetats efter höstens remissförfarande återstår tydliga brister i förslaget, speciellt i fråga om den framtida svenskspråkiga socialvården.

Svenska social- och kommunalhögskolan är en av remissinstanserna som i höstas gav sina utlåtanden om lagförslaget för social- och hälsovårdsreformen. Soc&Kom hör däremot inte till dem som kallats till hörande eller ombetts ge utlåtande under riksdagsbehandlingen. Rektor Johan Bärlund säger att regeringens proposition som getts till riksdagen klargjort en del av de aspekter som Soc&kom tog upp i sitt svar, men tyvärr återstår problempunkter som inte beaktats på något vis.

– Som den enda utbildaren av svenskspråkiga socialarbetare i landet och andra centrala yrkesgrupper inom framtidens välfärdsområden anser vi oss förbisedda. Här har de olika svenskspråkiga aktörerna tyvärr behandlats ojämlikt, säger Johan Bärlund.

Lagförslaget är fortfarande bristfälligt på flera olika punkter och det är särskilt oroväckande att socialvården på många sätt fortfarande ges en undanskymd roll i helheten och i de framtida välfärds- och samarbetsområdena.

Kompetent personal grunden för en fungerande socialvård

Soc&kom har tillsammans med Statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet ett riksansvar för utbildningen av svenskkunniga socialarbetare. Den här utbildningen utvecklas kontinuerligt, exempelvis har kurserna i rättsvetenskap omarbetats så att de bättre svarar mot de kompetenskrav som de kommande välfärdsområdena ställer i framtiden.

De svensk- och tvåspråkiga socialarbetarna har en viktig roll gällande tillgången till och utvecklingen av svenskspråkig service. De är akademiskt utbildade proffs som ansvarar för utredning av servicebehov och fattar bland annat centrala beslut som ger en äldre person rätt till svenskspråkig hemservice eller en svensk boendeplats.

– Socialarbetare utgör grunden för att det ska kunna gå att fatta individuella beslut om till exempel åldringars boendeplatser. Det är de som är juridiskt behöriga att fatta beslut av det här slaget och den här behörigheten har till exempel inte sjukvårdens personal trots att de sitter inne med sakkunskap som behövs för helheten, säger Ulrika Krook, universitetslärare i rättsvetenskap som bland annat är specialiserad inom förvaltnings-, social- och hälsovårdsrätt.

Den forskning som Soc&kom bedriver inom området är väsentlig dels för utbildningen av nya socialarbetare, dels för att den behöriga personalen ska kunna upprätthålla och stärka sin kompetens.

Nödvändigt med samarbete i Svenskfinland

För att kunna trygga tillgången till behörig svenskkunnig personal och för att kunna utveckla det sociala området är det av största vikt att de nyaste forskningsrönen och experternas synpunkter beaktas när tjänsterna i framtiden utvecklas.

I lagförslaget saknas en konkret bestämmelse som beaktar de svenskspråkiga strukturerna gällande utvecklingen, forskningen och utbildningen. Exempelvis följer inte det svenskspråkiga högskolenätet samma geografiska struktur som det finskspråkiga.

– Vi har enbart ett universitet som utbildar svenskspråkiga socialarbetare och det finns inom ett enda samarbetsområde, medan flera samarbetsområden behöver stå i kontakt med universiteten där forskningen och utbildningen sker. I värsta fall kan det leda till att man bygger upp en svensk service som inte konsulterar experterna med påföljden att den svenska socialvården börjar hålla en sämre nivå än den finska, säger Bärlund.

Soc&kom efterlyser därför ett obligatoriskt samarbete mellan alla nivåer inom forsknings-, innovations- och utvecklingsverksamhet.

– ­Lagrummet borde innehålla en klar bestämmelse om ett obligatoriskt samarbete mellan alla tvåspråkiga välfärdsområden. Även finansieringen behöver säkerställas, säger Bärlund.

Utan tydliga bestämmelser på den här punkten finns det en risk för att den svenskspråkiga forsknings- och utvecklingsverksamheten sprids ut i för många och för små bitar i de olika välfärds- och samarbetsområdena som ska utgöra den nya administrativa basen för vården. Det behövs en klar struktur för att kommunicera och koordinera mellan de olika aktörerna utan att vi tappar kontakten till det tvåspråkiga, finska och internationella fältet.

– Man har funderat väldigt mycket kring olika speciallösningar för Svenskfinland i anslutning till reformen men den stora helheten med primärservice för äldre och tjänster för barnfamiljer har hamnat i skymundan i debatten. Vi behöver nätverk och ett aktivt samarbete för att effektivt kunna upprätthålla en bra socialvård på svenska, säger Harry Lunabba, universitetslektor i socialt arbete.

– Vi hoppas nu på att nödvändiga korrigeringar görs under utskottsbehandlingarna, avslutar Bärlund.