Mångsidiga näringsgrenar hjälpte den ihärdiga befolkningen i Levänluhta att klara en klimatkatastrof

En mångvetenskaplig forskningsgrupp ledd av Helsingfors universitet har daterat benen av tiotals Levänluhtabor som levde under järnåldern och har undersökt isotopförhållandena för kol och kväve i benen. Utgående från dessa har man skapat en bild av mängden terrestial, marin och sötvatten föda samt av de olika näringsgrenarna under hela perioden som Levänluhta var i bruk.

Ända sedan 1600-talet har det påträffats människoben från den källbottnade vattengraven i Levänluhta i Södra Österbotten. Hemligheterna med dessa begravda järnåldersmänniskor börjar nu öppna sig när man bestämmer antalet atomkärnor och deras förhållanden. I en nyligen publicerad studie gestaltas en bild av ett mångfacetterat samhälle med mångsidiga näringsgrenar, vilket motsvarar väl den bild som det arkeologiska materialet skapat.

Kol och kväve i människans föda blir byggmaterial för människokroppen i benstommen och den lösa bindväven. Kol har tre isotoper och kväve har två, och i dessa olika tunga atomkärnors antal lagras information om gångna tiders händelser.

– Isotopdata från individerna i Levänluhta kan indelas i tre tydligt urskiljbara grupper. Det här är unikt i Östersjöområdet, säger docent Markku Oinonen, chef för Dateringslaboratoriet vid Helsingfors universitet.

Kostmodelleringar vittnar om mångsidiga näringsgrenar

Isotopförhållandena i föda från terrestial, marin (Östersjön) och sötvattendragen varierar i bakgrundsmaterialet till studien. Det innebär att kostmodelleringar baserade på isotopbestämningar av benen ger information om de relativa andelarna för de olika livsmedelsgrupperna. Största delen av de döda i Levänluhta tycks ha använt alla tre till buds stående matkällor: Bottniska viken, slätterna och ödemarkerna samt Kyro älv, som glider förbi ganska nära. Hos största delen av de avlidna rör sig andelen terrestial föda kring 85 procent och domineras av proteinhaltig mat. Denna trend hos baspopulationen håller i sig över hela tidsperioden.  

Men några döda har fått ungefär hälften av sin föda från havet. Det här tyder på sälfångst eller fiske i Bottniska viken. I materialet förekommer också en grupp som inte alls har använt föda från sötvatten. Forskarna framför att det här kan ha kopplingar till de kontakter längre bort mot Östersjöområdet som man upptäckt arkeologiskt. 

Resiliens från näringsgrenarna bar över en klimatkatastrof

Mitt under Levänluhtas användningstid inträffade den kraftigaste klimatkatastrofen under de senaste 2000 åren. På 540-talet orsakade vulkanutbrott en flerårig period av kyla och mörker, som eventuellt återspeglas i folksägner över hela norra halvklotet. Forskare i en forskningsgrupp som leds av Oinonen har nyligen länkat samman katastrofen med den påtagliga minskning av mängden ljus under åren 541–544 som kan ses i kolisotoperna för årsringar i träd i Lappland.   

– Här har vi den bästa kandidaten för den treåriga vinter, Fimbulvintern, som nämns i de skandinaviska sagorna, funderar Oinonen. 

Det har framförts att Fimbulvintern ledde till att odlandet minskade dramatiskt i Sveriges och Estlands närområden. Men hos befolkningen i Levänluhta minskar inte användningen av terrestial föda efter denna tid, utan den grupp som i hög grad fått sin föda från havet avtar. Den största människogruppen fortsätter använda marin föda som komplement till kosten, och dess begravningar rentav ökar i mitten av 600-talet. Den proteinhaltiga födan tyder på produkter från djurriket, och det förefaller som att de flestas liv byggde på boskapsskötsel och jakt i stället för på odling. Pälshandel har ju traditionellt betraktats som källan till det rika Södra Österbotten som blomstrade under järnåldern. 

Tidigare genetisk forskning och ortnamnsmaterial tyder på att människorna i Levänluhta hade samekopplingar. Fingervisningar om järnålderssamernas mångsidiga näringsgrenar har tidigare observerats på samma breddgrader i Sverige. Därför funderar forskarna om vattenbegravningarna i Levänluhta rentav kan vara ett uttryck för samernas heliga källbaserade sjöar, saivosjöarna. 

Hur genomförs studien?

Mängden radioaktiv isotop av kol, radiokol, berättar om tiden, och de stabila isotopernas förhållanden berättar om den föda som använts. Genom att kombinera metoderna kan forskarna bygga tidsserier för hur människans kost och näringsgrenar har förändrats genom tiderna.  

Forskarna vid Helsingfors universitet har gjort närmare 40 radiokoldateringar samt isotopbestämningar för kol och kväve i benmaterialet från Levänluhta. Genom att kombinera dessa med det omfattande bakgrundsmaterialet om näringsämnenas isotopvärden och deras relativa antal har forskarna kunnat producera kostmodelleringar och tidsserieanalyser för hela Levänluhtaperioden.       

Den publicerade studien har genomförts som ett mångvetenskapligt samarbete under ledning av Helsingfors universitet (HU) med deltagande forskare från Dateringslaboratoriet, forskare i arkeologi, genetik och forensik från HU samt forskare från Naturresursinstitutet och universiteten i Tübingen och Bern. Forskningen har finansierats av Emil Aaltosen Säätiö via det projekt som leddes av docent Anna Wessman.

Studien har publicerats i publikationsserien Plos ONE enligt principen om öppen tillgänglighet (open access):

Oinonen M, Alenius T, Arppe L, Bocherens H, Etu-Sihvola H, Helama S, et al. (2020) Buried in water, burdened by nature—Resilience carried the Iron Age people through Fimbulvinter. PLoS ONE 15(4): e0231787. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0231787