Risto Saarinen (född 1959) är professor i ekumenik vid Helsingfors universitet. Han är uppskattad i vida kretsar och en djuplodande vetenskapsman med en personlighet som väl företräder sin vetenskapliga hemvist, det internationella vetenskapssamfundet oberoende av religion och åskådning, den teologiska fakulteten.
Saarinen rör sig obehindrat i gränslandet mellan systematisk teologi och filosofi. Saarinen har doktorerat i såväl teologi (1988) som filosofi (1994) vid Helsingfors universitet, och är dessutom hedersdoktor i teologi (2017) vid Köpenhamns universitet. Han har lett otaliga forskningsprojekt, senast som direktör för spetsforskningsenheten Reason and Religious Recognition vid Finlands Akademi (2014–2019).
Saarinen är en vederhäftig utbildare av nya generationer teologer och filosofer. Han undervisar allt från introduktionskurser till finländska och utländska begåvningar. Som dekanus för fakulteten har han även på ett betydande sätt främjat de internationella forskningsnätverken (bland annat Erasmus-avtal).
Inom teologin, som Finska kulturfonden hittills inte har tilldelat något pris, är Saarinen en energisk brobyggare bland annat inom systematisk, empirisk och praktisk teologi.
Professor Saarinen har, vid sidan om sina många förtroendeuppgifter, varit ledamot av Finska Vetenskapsakademien sedan 1999. År 2015 bjöds han in som ledamot av Academia Europæa.
Saarinen är även en internationell spetsforskare. Han har bland annat publicerat 229 artiklar, 167 bokkapitel och 27 böcker. Han har under sin ansenliga karriär som forskare dessutom publicerat otaliga mer populärt inriktade verk (bland annat Jeesus Jokisen tapaus). Nyligen lade han sista handen vid en förträfflig trilogi, utgiven av Gaudeamus, riktad till såväl forskare som en bredare allmänhet: Oppi Toivosta 2020, Oppi Luottamuksesta 2017 och Oppi Rakkaudesta 2015. Av dessa fokuserar exempelvis den sistnämnda på universella frågor: hur ska man älska, vem får man älska och är kärleken alltid osjälvisk? Vad pratar vi egentligen om när vi pratar om kärlek?
Under senare tid har Saarinen också tagit sig an kopplingarna mellan religion och politik genom att utforska den nya högerns och den så kallade identitära rörelsens uppgång ur ett idéhistoriskt och religionsvetenskapligt perspektiv. Enligt Saarinens iakttagelser har den nya högern i Finland och konservativa kristna närmat sig varandra.
”För den som anser att världen är för liberal och pluralistisk är det lätt att identifiera sig med en retorik som när nationalistiskt sinnad polarisering”, tror Saarinen.
Enligt honom underblåses i dessa tider rädslor, fientliga uppfattningar och motsättningar. ”Hoppet är den klassiska motbilden till rädsla. Genom att måla upp fiender låter man förstå att hoppet står på de egnas sida. Som om rädslan för det främmande skulle öka hoppet hos de egna”, har Saarinen sagt. Även om det i själva verket är tvärtom.
Enligt Saarinen behövs det nu en hoppets teologi som framhäver etiken. ”Allt det som skingrar rädslan, när hoppet”.