Olli Vapalahtis pristal, J.V. Snellman-priset

Olli Vapalahti:

Många utropade redan historiens slut – som först introducerades i Francis Fukuyamas berömda bok för ungefär 30 år sedan – i och med att liberalismen och demokratin hade vunnit, eller i alla fall verkade vinna. Den stora kampen mellan kapitalismen och kommunismen skulle vara över, förebådat av Sovjetunionens kollaps, och mänsklighetens framtid skulle komma att bestå av rationell förvaltning av blomstrande samhällen. Man förväntade sig en fridfull, effektiv och tråkig framtid, på en planet som sakta utvecklades till en välvillig by, allt tätare sammankopplad genom ett nät av resande, handel och produktionskedjor.

Medicinen verkade redan tidigare ha utlyst segern i en annan kamp, nämligen kampen mot smittsamma sjukdomar. Vaccin och antibiotika hade övervunnit de mikrober som hotade mänskligheten, eller åtminstone dem som hotade västvärlden. Ordföranden för American Association of Medical Colleges sade år 1986 att

”experter på smittsamma sjukdomar kommer att spela en väldigt liten roll nästa årtionde, om de inte spenderar tiden med att kultivera varandra.”

Det är lätt att se tillbaka på de här förutsägelserna i dag och anse att de inte har åldrats väl. Men är vi bättre på att spå i dag? Om vi blickar bara 15 månader tillbaka i tiden – kunde vi ana att en pandemi var på väg? Vår sammanlänkade värld underlättade spridningen av sjukdomen, och i synnerhet de västerländska samhällena fattade många inkonsekventa och irrationella beslut på vägen, plågade som de var av felaktig information som spred sig som ett virus inom bubblor skapade av de sociala mediernas algoritmer. Algoritmer som i sin tur utvecklats för att bringa företagen och deras annonsörer vinst.

Pandemin och hanteringen av den har lyft fram många grundläggande värderingar och frågor som vi måste ta ställning till. Individen eller samhället? Friheten eller hälsan? Pengarna eller livet? Ungdom eller ålderdom? Tillit eller kontroll? Det lokala eller det globala? Och den svåraste frågan: intressen på kort eller lång sikt? Och vilka är de? Kan vetenskapen ge svar på våra frågor? Kan medierna förmedla svaren? Vad eller vem ska man tro?

Jag citerar nobelpristagaren André Gide: ”Tro dem som söker sanningen, misstro dem som har hittat den.”

Vetenskapen och kunskapen är aldrig färdiga. Det är bra att lyfta fram vad vi vet, och kommunicera det, men lika viktigt är det att medge om det är någonting vi inte vet. Ändå behöver vi i den här snabbt fortskridande pandemin också kvalificerade gissningar och preliminära resultat i mellanrummet mellan vetenskapens långsamma publiceringsprocess och den snabba nyhetscykeln. Man kan bli tvungen att kommentera någonting som ligger på gränsen till eller utanför det egna forskningsområdet, och det finns också kunskap i de otaliga preprint som ännu inte är referentgranskade. Det är bra att ta sig försiktigt fram på dessa svaga isar, samtidigt som vi behöver en överblick över ämnesgränserna.  

Utan vetenskapen skulle vi fortfarande vara kvar i medeltiden när det kommer till att motverka den här pandemin. Å andra sidan skulle coronapandemin knappast ens ha noterats vid sidan av alla andra infektionssjukdomar på medeltiden. Vi hade antagligen vår förra coronapandemi på 1800-talet. En kvarleva av den är de vanliga förkylningscoronavirus vi drabbas av än i dag.

Den globala världen, som gjorde det möjligt för covid-19-pandemin att sprida sig så snabbt, har också skapat ett globalt vetenskapssamhälle som genom samarbete snabbt kan komma fram med lösningar. Forskning ska inte vara som en skidtävling där länderna tävlar mot varandra, även om man nog också inom vetenskapen knuffas vid mållinjen ibland.

Forskningen kring pandemin måste koordineras nationellt och övernationellt, och även Finland behöver resurser. I dag behöver vi inte längre motivera varför vi måste forska i lite udda smittsamma sjukdomar. Här vill jag tacka finansiärerna för deras insats och för denna fina utmärkelse, J.V. Snellmanpriset, och även min forskningsgrupp, våra samarbetspartner, min medpristagare och mina närmaste för deras hårda arbete och förståelse. Och för deras sisu. Jag känner mig ödmjuk.

När coronavirusforskningen nu står i rampljuset är det bra att notera att många andra viktiga forskningsområden har svårigheter. Det gäller inte endast resurser, utan man har i många fall inte ens kunnat komma till arbetsplatsen. Finland har redan tidigare hamnat på efterkälken i fråga om forskningsinsatser jämfört med våra partnerländer. Det är viktigt att vi kommer ikapp, och även att vi kommer upp ur den undervisningsgrop vi ramlade i när vi plötsligt var tvungna att ta ett språng som många inte hann med i eller kunde ta.

Även om det ibland är bra att fokusera och enligt modell från planekonomin fastställa också vetenskapens behov, är det också bra att erkänna att vi inte vet vad som kommer att vara viktigt om ett eller tio år. Vi vet inte ens vilket forskningsområde som kommer att stå i fokus. Därför måste grundforskningen, den högkvalitativa forskning som går nerifrån upp, också den som ligger lite utanför mainstream, reserveras hållbara resurser. Detta för att vi ska ha den vetenskapliga diversiteten att svara på framtida utmaningar. Vilka de är kan vi inte i dag förutspå i någon workshop eller något treårsprojekt.

Och framtiden är inte bara hot, den är full av möjligheter. Så har det alltid varit, men i dag gäller det särskilt för vetenskapen. En rover på Mars, RNA-vaccin i ilfart och på rekordtid för mänskligheten mot ett helt nytt virus. Möjlighet att visualisera proteinstruktur direkt utgående från sekvensdata. DNA-koden kan läsas från en miljon år gamla ben.

Vi ska inte vara rädda för framtiden, vi kan påverka den, kanske ändra den, men ingen vet med säkerhet hur den blir. Satsa på vetenskapen, satsa på framtiden, på ungdomen. Snart skrivs nämligen postpandemisk historia, och nu börjar den historien.