I många andra avseenden befinner sig Finland bland de bästa i världen, men framgången krönas inte med medaljer runt halsen, hissade flaggor eller Vårt land ljudande bland jublande folkmassor. Finlands 100-årsjubileum till ära sammanställde Statistikcentralen en lista med internationella jämförelser där vi är först eller åtminstone bland de ledande i världen. Listan innehåller 96 indikatorer, varav endast en är idrottsrelaterad, nämligen flest medaljer per capita i sommarolympiader. Men vi är världens lyckligaste, stabilaste och tryggaste land med världens bästa förvaltning, mest oberoende rättsväsende och största förtroende för andra människor. Ingen dålig prestation för en hundraåring!
Under de senaste hundra åren har Finland tagit sig till en världsledande position även när det gäller olika indikatorer för barns hälsa. Dessa indikatorer är viktiga, eftersom en del av dem ingår i de mål för hållbar utveckling (Sustainable Development Goals, SDG) som antagits av FN. Syftet är att alla medlemsländerna ska uppnå målen fram till år 2030. Det globala målet för dödligheten bland under en vecka gamla spädbarn är högst tolv dödsfall per 1 000 levande födda (i Finland 1,1 dödsfall per 1 000 år 2017) och bland barn under fem år högst 25 dödsfall per 1 000 levande födda (i Finland 2,3 dödsfall per 1 000 år 2015). Mödradödlighet i Finland var tre dödsfall per 100 000 förlossningar, medan FN:s mål är under 70 dödsfall per 100 000 förlossningar. I detta avseende har vi alltså för länge sedan uppnått hållbar utveckling. På hundra år har finländarnas medellivslängd ökad från under 50 till över 80 år, och den största orsaken har varit den minskande barndödligheten.
När det gäller barns förbättrade hälsotillstånd är medicinsk forskning en viktig faktor, men inte den enda. I och med den ökade levnadsstandarden är folk bättre närda, så hålögda, skelettunna småbarn har man knappt sett hos oss sedan de stora hungeråren på 1860-talet. I och med att bostadsförhållandena och hygienen förbättrats skördar smittsjukdomar inte längre så många liv. Det finns dock en sak som är säker: forskarnas ansträngningar för att förbättra förebyggandet av sjukdomar samt vården och rehabiliteringen av barn har varit minst lika betydelsefulla som en trippelseger vid de olympiska spelen.
Pionjären inom barn- och ungdomsmedicinen i Finland var Arvo Ylppö, som enligt opinionsundersökningar fortfarande räknas till landets mest välkända vetenskapsmän. Han var en framstående forskare som utbildade sig i Tyskland och var främst intresserad av för tidigt födda barn. Hans definition på prematurer, barn vars födelsevikt är lägre än 2 500 gram, godkänns fortfarande av Världshälsoorganisationen. Dessförinnan hade man haft ett fatalistiskt förhållningssätt till så små människor, och man försökte inte ens att behandla prematurer som var på väg att dö av ”svaghet”. Ylppös stora förtjänst var insikten att även ett för tidigt fött barns död beror på en organisk eller funktionell orsak, så sådana problem borde också vara möjliga att behandla. Hans uppfattning hade en gedigen vetenskaplig grund, över 600 egenhändigt genomförda obduktioner av prematura barn.
Efter sin hemkomst i början av 1920-talet riktade Ylppö sin energi på upplysningsarbete inom barnavård, att bygga sjukhus och vårdinrättningar (Barnkliniken vid universitetet, Barnets Borg) samt att utbilda kommande forskargenerationer. Även efter sin pensionering 1957 fortsatte han att försvara barns hälsa och rättigheter med sin auktoritet som arkiater. Under de följande decennierna utvecklades intensivvården för nyfödda, återigen grundad på vetenskapliga framsteg.
Mitt eget intresse för levnadsloppets början föddes i slutskedet av medicinstudierna, när jag fick chansen att börja doktorera på Barnkliniken vid HUCS och forska i hypoglykemi, det vill säga lågt blodsocker, hos nyfödda. Man hade misstänkt att tillståndet ledde till hjärnskador, vilket visade sig stämma. Dåförtiden, i 1960-talets mitt, var intensivvård ännu något mycket nytt. Respiratorer eller andningsapparater som lämpade sig för nyfödda fanns inte tillgängliga. Det är just bristfällig lungfunktion som var och är det vanligaste problemet hos för tidigt födda barn, och det är också den vanligaste dödsorsaken. Det enda sättet att hålla dessa barn vid liv var att ha en vårdare som satt dygnet runt vid den lilla patientens kuvös och manuellt pressade in syre med en andningspåse via ett rör i barnets luftstrupe. Om man klarade detta i några dygn, började barnet oftast återhämta sig. De första respiratorerna för vård av prematura barn kom först 1975.
Andningssvårigheterna hos för tidigt födda barn beror på omogna lungor. För att alveolerna ska kunna hållas öppna och syret överföras till blodet, behövs det ett ytaktivt ämne, en surfaktant. Eftersom ämnet börjar bildas först i slutet av graviditeten, saknas det hos bebisar som kommer till världen i förtid. När den grundläggande orsaken till problemet hade bevisats, blev det uppenbara målet att uppfinna en surfaktantbehandling som kunde ersätta det saknade ämnet tills barnet började producera det själv. Även forskare vid Helsingfors universitet deltog i den aktiva forskningen. Resultatet var en effektiv behandlingsform som har räddat tusentals för tidigt födda barn till livet.
Man skulle enkelt kunna räkna upp flera andra vetenskapliga framsteg som har börjat användas för behandling av patienter och förbättrat prognosen för nyfödda, framför allt för tidigt födda barn. Ännu på 1960-talet dog de flesta bebisar som vägde under 1 500 gram, medan cirka 90 procent av dem var vid liv vid ettårsåldern på 2000-talet. Den aktiva vården sträcker sig till allt yngre bebisar: idag vårdar man prematura barn som är födda så tidigt som i den 22:e–24:e graviditetsveckan och väger cirka 500 gram. Snart har man dock nått gränsen för vad som är möjligt, och därför ligger forskningens fokus på att utreda orsaker till prematura förlossningar och hitta sätt att förebygga dem.
En för tidig förlossning medför inte bara en risk att dö, utan också en risk för en permanent hjärnskada. CP-skador är vanligare hos för tidigt födda än hos fullgångna barn, liksom synskador och fördröjd utveckling. I och med att vården utvecklats har risken minskat men inte försvunnit, och den kan inte bedömas eller förutspås i början. De flesta för tidigt födda barn får dock chansen att leva livet fullt ut och lika länge som fullgångna nyfödda.
Lönar det sig att undersöka och behandla små prematurbarn? Statistik från långtidsuppföljningar ger ett klart positivt svar, och efter att barnens föräldrar övervunnit den första tidens svårigheter skulle de tycka att hela frågan är absurd. Min egen övertygelse stärktes på två disputationer vid Helsingfors universitet som jag fick närvara vid. Båda disputanderna hade varit mina patienter på Barnkliniken och vägde under 1 000 gram när de föddes.
Kari Raivio är barnläkare och verkade 1996-2003 som rektor för Helsingfors universitet. År 2003-2008 var han kansler för universitetet.
I serien Vetenskapens försvarare beskriver skribenterna vetenskapens betydelse för dem själva och deras bransch. Du kan läsa de övriga texterna här på sidan Därför vetenskap (skrolla ned).