Näringsliv och forskare samlas för att diskutera sjöfartens klimatutmaningar

EU:s ambitiösa klimatmål är en stor utmaning för sjöfarten. Genom att samla branschrepresentanter och forskare till en konferens i Helsingfors vill forskningsgruppen INTERTRAN bidra till att hitta lösningar.

Den 24 och 25 augusti samlas representanter från näringslivet, forskare från olika discipliner och även beslutsfattare för konferensen Implementing “Fit for 55” – The right Logistics and Transport Infrastructure for a Net Zero-Carbon Future – The Nordics at the Helm?

Under den två dagar långa konferensen som ordnas av forskningsgruppen INTERTRAN i samarbete med Finsk-svenska handelskammaren diskuteras vilka konsekvenser EU:s föreslagna lagpaket ”Fit for 55” medför för sjöfarten, och då speciellt sjöfarten i Finland och Sverige. EU har bundit sig vid att minska sina växthusutsläpp med minst 55 procent fram till 2030. I det så kallade 55 %-paketet ingår en rad förslag om hur EU-lagstiftningen ska reformeras för att klimatmålet ska gå att uppnå.

­– Det är uppenbart att de som förorenar får betala ett högt pris i framtiden och inom industrin förbereder man sig nu på hur förslaget ska bemötas. Frågan är vem som i praktiken ska betala för de utökade kostnaderna och om det alls är möjligt att anpassa verksamheten till de skärpta kraven i en så här snabb takt, säger Ellen Eftestøl, professor i civil- och handelsrätt vid juridiska fakulteten och INTERTRAN:s grundare.

Ellen Eftestöl

Professor Ellen Eftestøl.

Sjöfartens komplicerade och unika reglering

Regleringen av utsläppen inom sjöfarten är ett komplicerat, men intressant kapitel.

Utmaningarna som klimatförändringen fört med sig är globala och därför har man naturligt nog försökt lösa dem genom breda internationella avtal, exempelvis Parisavtalet, som gjorts som en del av FN-systemet. Den internationella sjöfarten har däremot varit undantagen FN-systemet och regleringen av sjöfartens utsläpp har i stället sorterat under Internationella sjöfartsorganisationen IMO, som förpliktat sig att genomföra Parisavtalet för den internationella sjöfartens del. Sjöfarten står för uppskattningsvis tre procent av alla utsläpp i världen.

Där FN:s princip varit att de rikare länderna, som förorenar mera, bär ett större ansvar har IMO:s princip varit att samma regler gäller överallt i världen. Motiveringen till det här är att man vill undvika att rederier flaggar ut sina fartyg och registrerar dem i länder med mindre strikta regler.

Eftersom IMO:s arbete med att minska på utsläppen framskridit långsamt bestämde EU till slut att implementera egna regler, annars skulle EU:s ambitiösa klimatmål inte gå att uppnå. Genom fit for 55-lagpaketet inkluderas även sjöfarten i EU:s utsläppshandelssystem. Det betyder att det bland annat införs begränsningar för utsläppen och att branschaktörerna tilldelas utsläppskvoter som de sedan vid behov kan föra handel med.

En juridiskt sett intressant detalj är att EU:s lagpaket om utsläppshandel också gäller tredje länder.

­– Det vill säga under en sjötransport som till exempel går från EU till USA, så gäller EU:s regler om utsläppshandel. Det har varit föremål för en stor debatt om det juridiskt sett faktiskt är möjligt att ta betalt för utsläpp som inte sker inom det egna territoriet.

Nordiska utmaningar

Att klubba igenom omfattande klimatpaket innebär svåra kompromisser. En balansgång som EU tvingas beakta i många frågor är de olika intressena som finns i de nordliga och sydliga medlemsländerna.

För Finlands del är besluten om sjöfarten centrala. Geografiskt sett är Finland i praktiken en halvö och därför är vi i mångt och mycket beroende av sjötransporter. En annan faktor som ur vårt perspektiv bör beaktas är det kalla klimatet och de utmaningar det medför. Därför har man på finländskt håll exempelvis argumenterat för lindrigare utsläppsregler i fråga om isklassade fartyg, det vill säga fartyg som är tillräckligt robusta och som har tillräckligt med motorkraft för att gå i is. Dessa fartyg förbrukar mer bränsle och förorenar därmed mer.

– Men det argumentet kan bemötas med att kryssningsfartyg som trafikerar i varmare klimat behöver luftkonditionering ombord och därför måste de också få egna undantag, säger Eftestøl för att exemplifiera de olika intressen som måste balanseras i förhandlingarna.

Måste förstå branschen för att kunna bidra med nyttig forskning

Under den första dagen av konferensen talar främst representanter från näringslivet, bland andra Stena RoRo:s vd Per Westling, EU:s enhetschef för sjötransport och logistik Annika Kroon och Rederierna i Finlands vd Tiina Tuurnala bara för att nämna några. Den andra dagen fokuserar på akademiska presentationer.

Att sammanföra akademiker och näringslivet är något som är typiskt för INTERTRAN.

– Många oroar sig för att forskare styrs av industrin om vi samarbetar med dem, men det är ett spöke som inte finns. De är intresserade av att dela med sig av sitt perspektiv, och ur forskningsperspektiv är det bättre desto mer vi vet om vad som sker inom branschen. Alla gynnas, säger Eftestøl.

I fråga om sjöfartsrätt är den här inställningen a och o i och med att branschen är så komplicerad. Enbart de otaliga sätten att räkna ut bränsleutsläpp, bara för att ta ett exempel, är en vetenskap i sig. Att som jurist förstå regelverket räcker inte till utan man måste också förstå hur vardagen ser ut inom branschen och därför är det nödvändigt att dels samarbeta med forskare från andra vetenskapsgrenar, dels med aktörer inom branschen.

Eftestöl belyser detta genom att berätta om ett nyligt besök som INTERTRAN:s forskare tillsammans med en grupp studenter från Norge, Sverige och Finland gjorde hos sjöförsäkringsbolaget Swedish Club.

– När de behandlar en fartygsskada ingår alltid både jurister och ingenjörer. Ingenjörerna och sjöfartskaptenerna förstår inte juridiken, medan juristerna inte begriper hur det praktiska fungerar. Därför måste båda perspektiven ingå för att de ska kunna fatta rätt beslut. Vi försöker förverkliga samma idé i vårt arbete.