FN:s före detta generalsekreterare Ban Ki-moon har kallat miljön för krigets tysta offer. Krig förstör och förorenar miljön på olika sätt: på ett strategiskt sätt när arméerna använder sig av gifter för att skada fienden, på ett direkt sätt när industriella mål bombas eller när det läcker ut skadliga ämnen från odetonerade sprängmedel i vattendragen eller jordmånen, samt på ett indirekt sätt när samhällssystem och infrastrukturer kollapsar i krig, vilket leder till miljöföroreningar.
Forskaren Freek van der Vet vid Erik Castrén-institutet vid Helsingfors universitet ger ett exempel på strategisk miljöförstörelse från Vietnamkriget där den amerikanska armén använde sig av ogräsbekämpningsmedlet ”Agent Orange” i den kemiska krigföringen och utplånade den lokala befolkningens och gerillans boendemöjligheter. Medlet innehåller spår av dioxin-TCDD som kan hamna i kroppen, påverka generna och förorsaka svåra missbildningar och fysiska skador.
Andra exempel på direkt miljöförstörelse som förorsakats av krig är oljeläckagen i Persiska viken under Kuwaitkriget på 1990-talet och förstörelsen av industrianläggningar i ukrainska Donetsk. Också odetonerade bomber kan läcka och göra stor skada på naturen. Så har skett på bland annat före detta Jugoslaviens område.
Indirekta skador sker å sin sida vanligtvis under en längre tidsperiod eftersom krigföringen gör att samhällets grundstrukturer förfaller. När verksamheten avbröts i de syriska oljeraffinaderierna läckte enorma mängder skadliga ämnen ut i miljön. Krigstillståndet ledde också till att avfallshanteringen kollapsade, vilket nu hotar människornas hälsa. Ur den internationella rättens perspektiv är de indirekta följderna mycket problematiska, eftersom det är svårt att peka ut skyldiga eller ansvariga.
Fortfarande förringas miljön som krigsoffer
FN och den internationella brottmålsdomstolen har under de senaste åren fäst mer uppmärksamhet än tidigare vid miljöförstörelse som förorsakas av krig. Men det saknas fortfarande insikt om att miljön kan ses som ett offer och att miljöförstörelse eller miljöföroreningar också skadar människan.
– Människan har svårt att se miljön som ett separat krigsoffer. Man har inte tillräcklig förståelse om kopplingarna mellan krigsstrategi, ekosystem och människans hälsa, konstaterar Freek van der Vet.
– Människan har en tendens att tänka på miljön och naturen som en egendom vi kan njuta av. Få vill tänka på att också miljön har rättigheter.
Så länge som det saknas förståelse för att också miljön måste skyddas under krig finns det en risk för att nya internationella rättsliga restriktioner inte betraktar miljöskador som brott mot jordklotet. I så fall beaktar inte heller miljölagstiftningen att krig är ett brott mot miljön.
Van der Vet leder projektet Toxic crimes som kombinerar samhälleliga och rättsvetenskapliga forskningsmetoder för att undersöka hur gräsrotsnivån, rättsvetare och andra experter skulle kunna förena sina krafter för att stoppa miljöförstörelsen i krig.
Många krigshärjade länder lider fortfarande av miljöskador
Donetsk i östra Ukraina hör till Europas mest industrialiserade områden. Under kriget skadades flera produktionsanläggningar och därför har bland annat kolgruvorna och oljeraffinaderierna förorenat luften och vattenförsörjningen. Flera av Donetsks industriområden ligger nära konfliktzonen.
Tillsammans med sin grupp undersöker Van der Vet hur olika internationella organisationer och medborgarrörelser samt andra aktörer har försökt påverka lagstiftningen så att den bättre skulle skydda miljön under konflikter. Man vill inlemma en lag om brott mot jordklotet i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Det skulle kunna förhindra krigstida föroreningar och användning av sådana vapen som är giftiga för miljön.
– Stater och privatpersoner borde kunna ställas till svars också för dessa brott, säger forskare Emma Hakala vid Utrikespolitiska institutet. Hakala börjar arbeta inom Toxic Crimes-projektet i november.
Med nuvarande metoder, satellitdata och fjärranalys kan man på avstånd följa upp strålning och andra skador. Det är fortsättningsvis svårt att veta vilka långsiktiga effekter miljöförstörelsen har.
Det är enkelt att följa upp landminornas offer och effekter, men att följa upp gifternas effekter tar tid.
– Hur kan vi bedöma om människorna blir sjuka nu, om 20 år eller aldrig? frågar sig van der Vet.
Också effekterna av Vietnamkrigets ogräsbekämpningsmedel på barn och amerikanska soldater är ett svårt fall: gifttillverkarna och den amerikanska regeringen har aldrig fullständigt erkänt skadorna som gifterna orsakat, trots att de startat rehabiliteringsprogram för veteraner i hemlandet och Vietnam. Även om det finns bevis på brott så leder det inte alltid till att någon ställs till svars.